Jody Scheckter, vandrar segrarens väg efter 1974 års lopp. Tyrrell dominerade helgen, etta-tvåa på tidsträningen med Patrick Depallier först, och etta-tvåa i racet, då alltså med Jody först, endast tre tiondelar före sin stallkamrat och tre sekunder före James Hunt. Jody slutar trea i årets mästerskap.

Fem år senare, 1979 vinner han VM för Ferrari. Några årtionden senare, kan inte hans son Tomas, hålla fingrarna borta från damer av det nätta och betalbara slaget och tjo så var den F1-karriären borta. Jaguar som då använde sig av dennes testföraretjänster tyckte inte det var så lämpligt rent image-mässigt och så fick han gå. Eddie Irvine kommenterade händelsen med att han tyckte Tomas borde hängt med honom istället, för då skulle han fått vackrare damer och det utan att betala en endaste krona. Om detta tyckte Jaguar-ledningen ingenting, måhända passade det bilden av en tänkt Jaguar-köpare bättre.

 1 Jody Scheckter- Tyrrell/Ford
 2 P. Depailler - Tyrrell/Ford
 3 James Hunt - Hesketh/Ford
 4 E. Fittipaldi - McLaren/Ford
 5 J.P. Jarier - Shadow/Ford
 6 Graham Hill - Lola/Ford

Graham Hill. Eleganten, fem gånger Monaco-vinnare. Världsmästare 62 o 68. Vinnare även av Le Mans och Indy 500. En av englands stora. Fader till Damon.

1974 är Graham Hill 45 år men fortfarande aktiv, både som förare och stallchef. Han blir bara ett år äldre. Den 29 november 1975 då han avslutat sin förarkarriär för att koncentrera sig på att leda stallet, kraschar han sitt privata Piper-plan vid landning strax norr om London. Med i planet finns det unga stjärnskottet Tony Brise och ytterligare fyra medlemmar i teamet. Om faror hade han tidigare sagt: "If the worst ever happens, then it means simply that I have been asked to pay the bill for the happiness of my life".

Alexander Hesketh, en lord av det där riktigt engelska slaget som fick tillgång till familjeförmögenheten vid 21 års ålder och beslöt sig för att satsa på racing. Hunts beskrivning av lorden var: "His attitud was that we were doing pretty badly in Formula Two and for very little additional cost we could do badly in Formula One." En rebell som gjorde allt för att röra om i den konservativa F1-världen. På bilden, inte 24 fyllda, har han bildat eget stall med egen bil och lackerat den i den adliga sköldens färger. Sponsorer vägrade han att befatta sig med. Dock började det tryta med pengen och han sålde stallet till canadensaren Walter Wolf efter 75 års säsong och lämnade sporten. Sen blev han "vuxen", etablerade sig inom politiken och satt med i Margret Thatchers regering! Medlem av House of Lords. Givetvis.

Citat hämtade ur "The Formula One Years" av Timothy Collings & Sarah Edworthy

ISO-Marlboro-vagnarna rullas fram. Bilden måste vara tagen vid ett av träningspassen, bil nr 20 körd av Richard Roberts lyckas nämligen inte kvala in. Den främre av de två körs av "smiling Tom" Belsö. 21:a på träning men åtta i mål för den glade dansken i dennes enda F1-start.

Detta är tiden då förare kunde köpa in sig för ett GP eller två i något stall. Ofta var det förare av lokal karaktär. På bilden, till vänster om Brambillas Beta-sponsrade March, syns Reine Wisells Västkuststugan-sponsrade dito. Reine lyckas kvala in sin tillfälliga bil på sextonde plats, pinnhålet före sin snabba och galna italienska stallkompis.

I loppet kör Reine upp sig till en åttonde plats innan han på det 59 varvet tvingas bryta vad som skall bli hans sista F1-tävling. Om ett år från denna bild finns han alltså inte med när hans nuvarande stallkompis Vittorio tar sitt livs enda pole just här på Anderstorp. Han vann ett GP, Österrikes 75. I ösregn flaggas han av som segrare i ett nedkortat race och kraschar av lycka strax efter. Han var vild. Efter sin aktiva karriär körde han följebilen med F1-cirkusens ständige tävlingsläkare Sid Watkins på Monza. 1981 satt de i en Alfa Romeo och Vittorio frågade läkaren på vilket avstånd han tycker de skall ligga. Plågad av tidigare varv med italienaren svarade denne "Vittorio, I don´t mind, but I don´t want you in the lead at the end of the first lap". Vittorio körde ofta fort, dock prutade han ofta lite väl mycket på marginalerna. I dåtidens engelska tidning "MotorSport" döpte de träffsäkra engelska pennorna honom till "King of the too-late-brakers".

Leo Kinnunen var rallyföraren som plockades in som stallkompis till Pedro Rodriguez då team Wyers hade hand om den magnifika Porsche 917. Läs Nigel Roebucks fantastiska artikel om Pedro på Brands Harch 1970, en körning fortfarande betraktad som en av alla tiders mest otroliga.

Leo Kinnunen. Surtees-Ford.

Kinnunen provar lyckan i F1 sex gånger detta år men lyckas bara kvala in här. I racet kommer han bara nio varv. Även Bertil Roos med sin så vackra Tre Kronor-lackerade hjälm kör nu sitt enda F1-race. Han kommer från framgång i Formel Atlantic i USA och gör nu ett framträdande på hemmaplan med en UOP-Shadow. Han är inte särskilt snabb och i racet kommer han bara två varv, men jag minns hur han i stor vit Lincoln och cowboy-hatt passerade hela jävla bilkön i en vansinnig omkörning då vi andra krypande tog oss fram till banan. Det kommer jag ihåg, det och den där hjälmen.

Några år senare, nämligen 1978, trädde en annan märklig figur in i på F1-arenan: Hector Rebaque var en då 22-årig mexikan som köpte sig en Lotus 78 av Colin Chapman och började köra i egen regi. Det är inte fel att kalla hans första säsong för misslyckad, han lyckades bara kvala in i nio lopp, och i det andra, Brasiliens GP, bryter han efter fyrtio varrv på grund av trötthet. Men han gav sig inte, till andra halvan av 79 hade han byggt sig en egen bil som han dock bara använde sig av vid tre tillfällen. 1980 och 81 blev han den typ av andreförare hos Brabham som Bernie Eccelstone ville ha - den ej så snabbe men mycket betalande. Blev som bäst fyra.

Visst var F1 en mycket intressantare smältdegel då, med lite amatörism och vild individualitet blandat med de stora och seriösa. Allt var inte en snöpt Schumacher-mun att kommentera allts ordning och förträfflighet.