I Ulf Lundells Hjärtats ljus beskriver han känslan i vintertid:
"I slutet av den förbannade januari som inte har nånting annat att erbjuda än en ett par dagar kortare februari."

"Förbanna inte mörkret – tänd ett ljus!" Ett uttryck av Elise Ottesen- Jensen

Det finns sådana här talesätt. Det andra är ju åtminstone aningen positivare än det första. Men det är ändå ett negativum, en liten mildring av något dåligt som gör dåligheten aningens lättare att acceptera. Båda är därmed helt fel. Älska vintern. Lättare kan det icke göras.

Hur?

Be en vän som just plogat upp hemmasjön med traktor att bjuda in dig på isracing! Johan Lutgård bjöd. En onsdag på Svarttorpasjön medelst härligt bakhjulsdriven BMW 318 eller nåt. Inköpt för billig peng och utrustad med nya vanliga dubbdäck. Det ger mest ställ. I Svarttorp är en sådan här grej en given samlingspunkt. Likt Stureplan är det någon annanstans. Här samlas traktens bondsöner i keps och Volvo likt törstiga gnuer runt ett afrikanskt vattenhål. Fredrik Rydén dyker upp med son och dito BMW. En hel liten grannfamilj med barn i två och femårsåldern ansluter som den naturligaste sak i världen. Det är det här man gör här. Johan låter mig drifta tills jag blir yr och sedan, på hemväg känner jag mig parat för all sköns vintervägar.

Jag är övertygad att norrahamrarna ger sig galet ut på Tenhulta med överskott på hästkrafter, lastbilsdubb och hastigheter.

Eller:
Ställ upp för Scandinavian Raceway med din nypåställda Escort som Peter Karlsson och kör runt banan i snö och is. Som Bosse 997.

Eller:
Bygg på din bil nu när du äntligen har tid. Planera din resa. Forma en spoiler i kartong, folie och glasfiber som man gjorde förr.

Eller:
Skaffa längdskidor och låt kölden frysa snor och näshår till is. Känn dig nordisk för en jävla gångs skull. Plöj mil runt Hallbystugan. Bli stark och bygg en framtid med Vasaloppet i sikte. Älska det. Det är inte svårt.

Dessa saker får en att redan nu längta till nästa vinter. Faktiskt!

Därmed är de två inledande sentenserna bedömda felaktiga och torra. Älska Vintern!

Epilog.

Rallarloppet 7 februari 2010
41 km från Bottnaryd till Hallbystugan.

Start vid klockan 10. Den inledande milen med backar både upp och ner med skidåkare i massfall i snödrivorna är mycket tyngre än jag väntat mig.

Efter 20 kilometer är jag ensam. Av nästan 1000.

Då jag börjar närma mig 30 körda kilometer befinner jag mig på Dumme mosse. Ni kan landskapet: ett platt fjällandskap med krypande tallar omgivet av större versioner som bildar skog. Blicken en meter framför skidspetsarna. Jag är förtvivlat trött. Tankarna börjar forma bilder. Jag tänker mig en vilt främmande man (måhända skäggig) komma rusande ut ur den omgivande skogen. Han har ett lyft gevär i axelhöjd. En hagelbössa tror jag. Om jag lyckas frammana honom och han då närmat sig mig, tunga skor i djup snö, och riktat piporna mot mig där hade jag inte haft något emot om han verkligen avfyrade dubbelpiporna och sköt mig åt helvete. Ärligt. Så känns det strax innan 30.Vasaloppet är mer än dubbelt så långt som detta. Jag skall aldrig mer tänka i de banorna. Jag dör en långsam död i spåren. Vid vätskekontrollen vid 33 med 8 k kvar frågor en funktionär om jag behöver något mer än de bullbitar, den energidryck och det kaffe jag fått i mig.
-Ja det skulle vara skotern då, försöker jag skoja.
-Ja, svarar han allvarligt. Du ser trött ut.
Det lyfter mig inte.
Den sista kilometern är, då jag mentalt mäter den, exakt 5 425 meter. Det är långt för en sådan sträcka. Jag blir cirka 770:a av 800. Det tar mig nästan fem timmar. Jag äter en korv. Jag sätter mig trafikfarligt i bilen och kör hem.

Vägen från bil till lägenhet är inte mycket lättare den. Det har nästan börjat skymma. Vad var det jag tänkte om vintern? Och då ...är det inte? Visst är det en koltrasthane som hörs. Som sitter med ryggen mot den kalla vinterhimlen och flöjtar vår.

Eller är det bara en tvillingskepnad till mannen med hagelgeväret?