Hastighet är kultur. Så lyder ju klubbens devis, men det finns många aspekter på det där med kultur och bilar. En sådan kombination med prägel av skönhet och konst är de bilar som lämnats i skogen. I vanliga fall ett naturhot och ett jävla otyg, men det finns vissa som årtiondena givit andra dimensioner och djup. Bilar utplacerade under en tid då insikten var sämre och som nu förfallit till den grad att de inte längre utgör ett miljöhot utan istället blivit en del av den. Ibland diskuteras vad som gör att vissa verk och installationer betraktas som konst. En definition säger att ett föremål som flyttas från sin normala miljö och placeras i en främmande omgivning är att betrakta som ett konstverk. Det är ett kriterium som Joakims bilar uppfyller med råge. Icke längre önskvärda sextiotalsbilar placerade i naturen, lämnade åt sitt öde och tidens tand. Alla år har skapat ett skönt förfall och en stilla återgång till naturen. Det är jävligt vackert.

Vi inleder i vintertid, med bilarna överdragna av ett snötäcke. Och som det brukar förhålla sig i en naturfilm kommer Joakim att följa dessa bilar genom det svenska årets skiftningar.