Ring Knutstorp 11/7:
Det som brukar prägla SSM är det allmänna myllret. Det av tävlingsbilar, människor, nationaliteter, försäljare
av bilböcker, gamla motortidningar, affischer, modellbilar, t-shirts, kepsar likväl som en fälg eller två och en ett snäpp grövre krängningshämmare än den man just monterat på sin bil. Sportbilsparkeringen brukar vara överfull och variationsrik. De entusiastiskt tältande, de som färgar helgen lite LeManskt brukar vara, om inte stor, så i vart fall tydlig. Vill man betrakta människor ger denna helg i vanliga fall ypperliga tillfällen därtill: Brunbrända ben och armar, coola solglasögon på näsa och panna, bländande leenden, shorts, sandaler och string ackompanjerat av mängder av dialekter, språk och läten. Mycket av detta var utarmat och om det nu fanns var det överdraget med presenningar, sjalar, regnjackor, cabbar, byxor och annat utestängarvärn.

Någon gång emellanåt under söndagen höll dock regnet upp och man kunde för någon sekund ana en blå himmel innan de mörka molnmassorna åter drog sig samman och lät sin väta över tillställningen. I sin hunger köpte man sig en hamburgare med ketchup och blev kär i försäljerskan och vart oförklarligt lycklig innan man såg ringen på det där fingret. Man drack sig en öl och blev varm och förnöjd innan nykterheten åter tog överhanden och stramade upp en. Man mötte de två, på äventyr till synes intresserade, danskorna i Healyn som kretsade runt i de olika depåområdena och fick en blick och ett leende innan de puttrade förbi till nästa depågata. I detta då ville man samla sig och skrika STOPP och hålla kvar de där goda ögonblicken, skingra molnen, äta den där hamburgaren och kasta damens ring åt skatornas tjyvnad eller krypa in mellan danskorna i den röda 100:an. Kanske att man då skulle delat en flaska vitt med dem. Om nu inte hamburgerinnans ring gått att få av fingret vill säga. Kanske. Nu gjorde man inget av detta och söndagens regntunga hukande fortsatte i skåneblåsten.

Vad gäller tävlingarna som sådana kan sägas att söndagens blötföre förändrade förutsättningarna från tidsköret ganska ordentligt. Månget fullblod fick problem med grepp och en och annan förartalang kunde briljera.

En gång för längesedan på landsbygden i Skönna, strax utanför Örkelljunga testade B-Å Bengtsson min brors Honda 125:a, vilken i sin tur körde Bengtssons Epa-traktor medans jag i min minderårighet körde trimmad moped. Alla tre framförde vi våra fordon olovandes. Det smattrade och smällde, sladdades och bromsades väl i sådan utsträckning där på grusvägarna runt gårdarna att någon av grannarna väl till slut tröttnade. För när vi sedan satt med saft, kaffe och bulle och pustade ut runt matbordet kom polisen glidande genom allén utanför fönstret. Och det sker lika ofta som Eldkvarn brinner, för att citera Leif G W Persson.

Av detta kan man lära sig att om man begått en dumhet av något slag så bör man ha en mamma som kallar in en på fika efter cirka en halvtimme, antingen det eller att om man skall lyckas på blöta racerbanor någon gång i framtiden så skall vägarna dit gå via Epa-traktorer, 125:or, saft och polis. Det eller kanske ingenting alls.

Idag vinner han i varje fall här med sin jämförelsevis beskedliga Elan efter att ha jagat sig upp genom fältet och slutligen passerat Henryssons hästkraftsstinna motsvarighet som hade uppenbara problem att få ner effekten på raksträckan då den flera gånger var på väg att vrida sig runt sin axel.