|
THIS IS A ENGLAND
PÅ ANDRA SIDAN BRON
Nja, egentligen är det väl ingen bro från det gamla depåområdet till det nya, i så fall en imaginär sådan, från dåtid till nutid, från de fria decibelrymderna till det snörpta, det kommersiellt skolade. Från sexhjulingar till hybridmotorer... Jag skall inte hålla på och tjata om det, för att komma till den moderna fashionabla depåarenan är på inget sätt nedslående - det är just modernt och fashionabelt. Nä man färdas inte över någon bro, men väl via bussar. Engelsmännen bjuder på gammalt elegant, tvåvånigs eller nytt (fast dessa rekommenderar en funktionär oss att inte ta "Why? You could go by that any day. Go for the red.") Och vi följer hans råd, den första vändan. Sedan går vi, längsmed banan, mellan läktarkomplex och till ljudet av frustande, tjutande formel 1:or och grupp C-bilar. Thats a walk. Silverstone är öppet, rymdnära som himlen över Österlen, och här i den nya delen, förstärker byggnaderna känslan, i glas och betong sträcker de sig som kommunikationscentraler mot himmelen.
Här borta håller Nisse Nyblaeus till. Var det någon som trodde något annat? När vi möter honom kommer han rullandes resväska i tweedkeps, nyss anländ, redo att kliva in i den av Welch motorsport iordningsställda Austin Healeyn. Nisse kör tillsammans med Jeremy Welch i Gallet Internationa Trophy för GT-bilar upp till -66 års modell, det är E-types, Bizzarinis, AC Cobror med mera med mera, och att de lyckas köra till sig en 29 träningstid (2.32.734) i det 61 bilar starka! fältet är imponerande. Snabbast är Mike Whitaker i en TVR Griffith, 2:24.280. Nisse och Jeremy blir 24:a i racet.
Här bort är de stora monitorerna många, serveringarna, tillhållen och kändisarna - det är, dessvärre, något som engelsmännen tycks överförtjusta i. Ett lopp med Austin A40 som körs av allt från såpaskådisar till gamla racingstjärnor, och uppståndelsen är stor. Men här borta, är även de stora sportvagnarna och formel 1-stallen stationerade. Ja stall är på inget vis att ta i. Det är trailers på trailers på trailers. Ibland stöter man på några mindre trebilstält med en Lola T70 hukande mellan tvenne 70-talsformel 1:or, och det tycks ganska familjärt, och man prövar sig in mellan bilarna och det känns ännu familjärare. Så är det, ens uppskattning uppskattas och du får väldigt sällan känslan av att vara på fel plats vid fel tillfälle. Att vara här just nu är definitivt att vara på rätt plats vid rätt fucking tillfälle.
För här släpps det lös ett startfält på över 30 skönsjungande formel 1:or från heydaysåren mellan 1970 och 84 utan restriktorer och det är racing påväldigt hög nivå och de kör på 1.50 på rykande nya slicks och fighten om täten är som att uppleva F1-VM från förr då de körde om varandra utan specialverktyg och allra snabbast, nästan ända till slutet är Jonathan Kennard, vinnare i formel Audimästerskapet ett par gånger i början av 2000-talet och testförare för Williams i formel 1 år 2008. Han blir dock slagen av Nick Padmore, i en Williams FW07C till slut. They are blistering fast. Jonathan är 32 år, Nick bara några år äldre tror jag. Det är bra. För det är som så, att titta, lukta, lyssna och förtjusas av dessa underbara bilar är svårslaget, men att se en 70 plussare kliva ur en i depån förtar lite av förtjusningen. Det skall krävas en man eller kvinna i sin prime för att lyckas mästra något sådant. Vill jag i alla fall tänka. Men man får inte allt man önskar sig här i livet. Det har jag märkt.
Formel 1 är en sak, grupp C något ganska annorlunda men ändå likt. It is racing on the edge. Det är bilar skapade ur de skickligaste teknikhänder, från de största av resurser - och med snuskigt feta slicks. Steve Tandy i en Spice SE90 GTP kör till sig pole på 1:54.980, men Kriton Lendoudis vinner racet i sin fullständigt underbara Mercedes C11. Herregud.
People
Sätt något på hjul, sen spelar det ingen roll om det är en racerraritet från sextiotalet eller en välklippt buske, nog fan skall det granskas konstruktionslösningar.
SNIPP SNAPP SNUT - SÅ VAR DENNA SAGA SLUT. |
