THIS IS ENGLAND
SILVERSTONE CLASSIC
Text & foto: Göran Larsson

ATT TA SIG EN GROGG FÖR FLYGRÄDSLANS SKULL EN SOLIG EFTERMIDDAG VID FEMTIDEN ÄR INTE BARA GÖRLIGT UTAN GANSKA BEHAGLIGT. Vårt plan lyfter 18.45 och man vill ju hinna bli lite lummig och casual innan man sitter på plats i de trånga sätena med någon (nästan alltid) ganska märklig person bredvid och med de uppstartade motorjävlarna på tusen hästar/liter utanför fönstret. Till Le Mans Classic en dag för ganska många år sedan nu, lyfte planet vid 07.00, och att hälla i sig två stadiga gin och tonic på stående fot på en grusig parkering i Skavsta strax innan sex på morgonen var värre.

Vi är på väg till Silverstone; Ande(r)s, Loftis, Kjell och jag, för det klassiska eventet där som räknas som det största i världen.

Vi har fått vänta i flygplanet i 55 extra minuter innan vi lyfter på grund av någon jävla störning på något helvetes ställe, det är trångt och spriten tycks bara ha ökat min irritation och längtan bort från allt vad flyg och medpassagerare är. Jag blundar och försöker möta upp alkoholen med tanken, och lyckas någorlunda tills en tramsig jävla manlig flygvärdinna gör oss uppmärksamma - med enastående fånigheter - på att vi snart skall landa. Då öppnar jag ögonen, vågar mig försiktigt en blick ut genom fönstret och genom molnsjoken ser jag ett landskap som liknar det svenska. Åkerlappsrutigt. Det förvånar mig. Vi landar med en duns. Det förvånar mig inte. Vi hyr en trecylindrig Renault, vilken Loftis, högerstyrvan, tar oss till vårt boende i Banbury i. Check.

England är fläsk, korv, tomater, ägg och måhända en champinjon vilka alla förefaller ha stekts i samma flott till frukost, serverat av en humoristisk och vänlig b&b-föreståndare. Det är högerstyrt och vänsterhandsväxlat på smala häckomgärdade (vilket är ett elände) vägar. Det är "excuse me" (även då man själv känner sig skyldig) det är paraplyer, tweedkeps och elegans. Det är dessutom ett så respektfullt och kunnigt förhållande till motorsport och gamla bilar att man blir alldeles som upprymd och rakryggad och vill bosätta sig i Bristol-by-the-sea. Det är nostalgi, för det handlar om det som gamla Britannia en gång var bra på och firade triumfer med. Det är också - för vår del - sedan vi under dagen inmundigat allt av det beskrivna, varmt Earl Grey-te spetsat med färgad rom i muggar, då vi landar "hemma" och diskuterar dagens intryck, innn vi drar vidare på jakt efter kvällsöl och mat på en bubblande bekymmerslös pub. 2006 kom en väldigt bra film med titeln "This is England". Den skildrar en pojkes uppväxt i ett grått arbetarklassamhälle med droger, skinheads, punkare och arbetslöshet. Det England vi besöker är något helt annat.

Så njuter vi fredagsmorgonens stekta, besvarar vår värds undringar, försöker hänga med och upptäcka underliggande lager av humor och tankar i hans kommentarer. Är det deras artighet, välpolerade vänlighet som skapat den sublima humor vi svenskar är så förtjusta i? Att man måste följa små skiftningar i tonfall och ordval för att riktigt förstå vad som sägs, att man tvingas medverka och därför känner sig lite intelligentare? Och ställt mot ett övertramp till denna elegans skapas dramatik och humor. I förfiningens kontraster.

En annan sak med England - det är en personlig erfarenhet, som inleddes vid mitt första och fram till nu enda Silverstonebesök i samband med F1-tävlingen här en påskhelg i gyttja och dis 2001 - att man får spana tröstlöst efter sportvagnar i trafiken. Det var en stor besvikelse då, jag hade förväntat mig att var och varannan bil skulle ha ekerhjul, svepande sextiotalslinjer och keps, men ack vad jag bedrog mig. Det var först med Goodwoodresorna jag upplevde den andra sidan: då det kallas till racinghistorisk samling tycks det inte finnas någon botten på vad landet kan uppvisa i sportbilsomfattning och skönhet.

Vi beger oss de fyra milen mellan Banbury och Silverstone. I bilen sitter samma gäng som jag upplevde min första vända till Goodwood med. Då var vi godsherrar i damasker, tweed och keps, plus en polsk bonde som klädde sig som oss men vars ursprung inte kunde döljas, nu tillför vi tillställningen endast oss själva. Det är den största skillnaden mellan evenemangen - the Revival är en maskerad, en tillfällig flykt tillbaka till the glourious England där alla spelar med - som en medeltidsvecka i Visby - Silverstone Classic är en betraktelse.

Man inträder Silverstone på samma sätt man inträder Le Mans, med ödmjukhet och pirrande förväntan - det är gigantiskt och dignar av världsvana. De äger en självmedvetenhet som antagligen motsvaras den på Neu Camp, Wembley och andra arenor som har fotboll på programmet kan jag tro. Man lever med vetskapen om sin historiska betydelse och roll för motorsporten, OCH man bär den uppdaterad i sin samtid - man är fortfarande crème de la crème. Med Goodwood och Nürburgring är det annorlunda, trots deras plats i racinghistorien. Goodwood Revival, som drar enorma åskådarmassor, mer än Silverstone Classic där det ändå överstiger 100 000, är litet och mer som en tankebubbla tillbaka till den tid då England vilade på minnen från fornstora dar. Det är en akronym, om än underbar. Nürburgring då? Varför känner jag inte riktigt samma ödmjukhet inför Ringen? Trots att min hänförelse dit är nästan lika stor - ja på vissa områden större - som till den engelska och den franska banan. Kan det vara att dagens Nürburgring, GP-slingan, vilar under skuggan av den enorma, skog- och berggenomträngande Nordschlife? Att den moderna anläggningen inte förmår matcha 22-kilometersslingans historia? Silverstone och Le Mans har alltid levt med och utvecklats med sin samtid, samtidigt som man värnat sin ärorika historia, utan att denna fått ta överhanden. Silverstone och Le Mans lever sina liv som tour de France i cykel - historien är ständigt närvarande, man hyllar och minns sina gamla hjältar, de lever i tävlingens medvetande, men de tar inte över dess nutid.

Silverstone har sedan en större tillbyggnad 2010-11 två depåer, den gamla - som är väldigt stor - kallas nu den "nationella" och den nya - som är ännu mycket större - benämns den "internationella". Det gör närvaron lite besvärligare, eftersom det är långt mellan depåerna. På fredagen tar vi oss via en röd dubbeldäcksbuss emellan det gamla och det nya. Men därefter går vi, sammanlagt mängder av kilometer (hur många vet vi inte då Kjells stegräknare visar på ett visst antal och Ande(r)s dito ett helt annat. Men allt promenerande får, i samband med en del öl och färre delar vatten, mitt operationsärr i ljumsken att smärta. Man kan då dricka mer vatten för att komma tillrätta med vätskeunderskottet eller hälla i sig mer öl för att få ett annat förhållande till värken. Man väljer själv.

Silverstone är alltså väldigt stort. Man kan stå vid en läktare på en del av området och vända sig på slump och se fyra läktarkomplex åt horisonten till, eller om man vänder sig åt höger, en annan, ensam men gigatisk läktare vänd mot en annan bandel. Så länge man har dålig orientering på anläggningen känns det så, att det dyker upp enorma läktare lite här och var, de mest avlägsna i ett dallrande luftlager i fjärran. 150 000 åskådare får plats och mellan alla läktare, depåbyggnader och annat, sträcker sig broar, tunnlar, parallellvägar, asfaltytor och stora grönområden på vilka nu är marknadsplatser och parkeringsplatser för tusentals sportbilar (det är 123 märkesklubbar på plats!). Trots alla försäljningstält, byggnader, toaletter, serveringsplatser, driftingbanor, pariserhjul, krimskrams och karuseller är Silverstone öppet, syrerikt och förlåtande.

Vi parkerar den trecylindriga, ikläder oss det vi behöver ikläda, packar våra ryggväskor med regnjackor och vatten, går igenom biljettkontroller där vi får öppna de där väskorna och visa våra biljetter. Och i detta NU når helgen en av sina höjdpunkter, för det är här all förväntan man byggt upp - alltid bygger upp, inför semestern, festen, kärleken, julen, blommar ut och är som störst. Den finns i alla åskådarled som väntar på att ta sig igenom ingångssnurrorna, den mullrar ur v8:or, fräser ur ettriga fyror som passerar oss där vi går, i bilar som är drömmen för många av oss som de rullar förbi, barn som gamla. Den finns hos funktionärerna, programförsäljare, mekaniker och förare, och all denna förväntan förvandlas till en energi som fyller entréområdet runt the Main gate och gör en lycklig. Och när man står där, vid bron som leder över Wellington straight, med grönområdet till vänster, som ständigt fylls på av sportbilar, och låter blicken vidare, bort mot den gamla, nationella depån och alla tävlingsbilar, skulle man vilja utbrista som Howard Carter gjorde, när han 1922 såg in i Tutanchamons fram tills dess oöppnade grav och för första gången blev varse all rikedom: "Jag ser underbara ting":

Vi ser underbara ting

Steget är inte långt mellan gossen i jeans och han i shorts

Tiff Needell - the originell och den överlägset bäste TV-journalisten. F.d F1-förare. (Belgien 1980)

En av tre Le Mans-XJS220 från 1993 på plats och en Lister Maserati 1956 framför

A J Foyts Lola T70 till vänster och en Cooper Monaco nr 66

Just the ordinary English family

"Well, I´m just arrived, I´m only going to...

... so, and...	... There it is!"

Nästa del: Alla underbara ting