|
Det har varit kallt länge nu, redan på morgonen den 27 november i Jönköping var det åtta grader kallt. Det var inte varmare i Eksjö. Denna dag för cirka månaden sedan är vi på väg dit. Det känns kallare, men vi vet inte exakt eftersom Ande(r)s inte har någon tempmätare i bilen sin. Hmpf! I morgonsängen har jag läst om Audis eldrivna R8:a och jag njuter över form, fart och och miljövänligheten. Framtiden ser vacker ut i tysk design. Jävlar i den kamrater. Men vi är idag på väg i diametralt motsatt riktning, mot engelskt femtiotal, ekerfälgar och stor bensintörst. Mot Austin big fucking Healeys och Mats big fucking Svanberg. Ändå förenas kontrasterna i något så mångomslutande som bilpassion och allt vad det innebär. Var tid har sina fälgar, sin design och sin drivkraft. Innan vi riktigt lämnar Jkpg gör vi en liten svängom till AA:s garage och hjälper Loftis att lyfta karossen av det lilla chassit på racingelanen hans. Den är så näpen i gräddvitt. I egendesignat hus bor Mats och Kerstin i Eksjös utkanter mot Skurugata till. Har ni varit i Skurugata? "Skurugata är en omkring 800 meter lång klyfta i berget som är mellan 7 och 24 meter bred" säger Wikipedia och det stämmer nog. Har ni inte varit där så åk förslags vis dit en dag av trettio graders hetta så kan du hämta andan där på botten av klyftan i tiogradersluften som där härskar. Så är det. Men ni har antagligen redan varit där - smålänningar. Denna dag, den 27 nov, behövs det jävlar i den ingen svalka. Vi kliver på hos Mats och Kerstin. Ja Mats får vi hämta från garaget invid huset. Därefter stiger vi in. Det är ett vackert hus. Mycket fönster. Ut mot den intilliggande is- och snötackta sjön hänger fågelmatsanrättningar i vackert stålarrangemang. Hackspett, talgoxar, titor och blåmesar. Vi bjuds på kaffe och bullar. Vi pratar bilar i allmänhet och Austin Healey i synnerhet. Vi är
här för att titta på Mats version av racehealey.
Sid:en har Mats sålt sin halva av så att den nu är
Anders Lotsengårds hel och hållen nu. Därför
får Mats skapa sig något eget. Tanken är den
racinghistoriska klass F, där SID:en håller till, dit
Jocke Glaés flyttar med sin Healey, dit vår vän
från Skövde P G Johansson ämnar sig och där
Lofthammar och Elanen skall hålla sig. Ett intressant smålengelskt
getingbo. Vi lämnar Kerstin med disken och tar svängen
om Eksjöverken, Mats vill visa oss vad de sysslar med där.
Tåg har jag fått för mig. Tåg? säger
Mats och ser frågande på mig. På Eksjöverken tillverkar man bl.a. sedan ett halvår tillbaka stora lastbilssläp på dryga 30 ton. Från noll stycken till 2,5 i veckan på 6 månader. Det är gigantiska skapelser och jag och Ande(r)s häpnar lite och förstår inte riktigt hur man kommer igång med något sådant - och hur man för det i hamn. Så vi frågar: Hur kommer man igång med något sådant, och hur för man det i hamn? Ungefär så frågar vi. Det visar sig att det är Mats som har ritat och designat släpen själv. Jag vet inte om det faktum att jag bär en väldigt försumbar praktikalitet, förstärker upplevelsen, men för mig känns det omöjligt att lyckas med något sådant. Vi fortsätter.
(Ande(r)s som ju är barndomskamrat med Mats, erkänner senare att det är han som planterat tanken om tåg hos mig. Men inte än, först då vi är på väg hem. Men bara att han gör det är anmärkningsvärt, det vet jag tre kvinnor som umgåtts med honom ofta vid köksbordet som håller med om.) Vi lämnar Eksjöverken och beger oss till the Garage. The Garage är det ställe där Mats tidigare byggde sina stegar. Nu finns här mest bilar. Fina bilar. Älskade bilar. Här finns till exempel den röda Healey Mats skall bygga för banorna. I nuläget är den pyjamasklädd och vilande. Men innan vi närmar oss den röde tittar vi runt på andra Healeyobjekt.
Något av de där objekten är av den art att jag knappt skulle vilja tala om objekt ens, och vad det nu skall bli av det säger kanske Mats men jag orkar inte ens reflektera eller tänka tanken på att någon skulle kunna skapa en bil av högen som ligger där. Jag passar på att fråga lite om skillnaderna emellan till exempel en Austin Healey 100/6 och en 3000. "Listen längs huven". Han berättar annat också, om Donald Healey och märkets pre-liv, födelse och död.
Eftersom vi bara är tre och ingen annan kan ta del av våra kommentarer vågar jag framföra min tanke om märket Austin Healeys svaghet - att levnaden blev så kort och modellerna så få.
den röda
Jag trodde, det skall framhållas, att den röde var i ett stadium av pågående modifiering med kränghämmare och kamaxlar liggande om varandra på det vackra golvet. Det gör det inte och inte tycks Mats på något vis stressad över detta. Dels är mycket av bilen redan preppad som den skall. En störtbåge skall på plats, motorn skall plockas ner och sättas ihop. Sedan är det inte så mycket mer. Chassit är i stort redan satt. Ja 6 tums Minilitefälgar och en lackering likt SID:ens med vit front till det röda. Hardtopen sitter för tillfället på bilen bredvid. Hulten. Dessutom är Mats inte så förtvivlat oroad om bilen är raceklar till sommaren eller inte. Är den det inte så är den inte. Kanske skall bilens aluminiumskärmar bytas ut. Det visar sig. Återvänder vi för en stund till Mats egna märke Hult Healey så är det ju som så att det är just den röde som är moder till alla Hult Healeys look. På denna röde göts de formar som skapade Hulten. Mor och son står alltså bredvid varandra här.
Sedan lämnar vi de vackra vagnarna och Mats för att återkomma kanske vid monteringen av den där störtbågen eller något. Måhända då med vintergäck och krokus utanför knutarna. Man vet aldrig med Mats, vintern eller livet. Vi stänger garageportarna. Alla bilar borde få tillbringa vintern så här: I gott sällskap och på lackerade trätiljor.
|
 |