|
Jag
har varit och tagit banlicens. Ja inte bara
jag utan vi var tjugo från klubben. I Kinnekulle.
Där fick vi lära oss att det är förbjudet att
köra om då det viftas med gul flagga och att
naturvänner är suspekta. Jag förstår inte varför
att man alltid skall klanka på naturvänner.
De vill inget ont. De vill gott. Det är kanske
det som är problemet.
Sedan gick vi igenom en massa andra bestämmelser.
Vad man får och inte får göra. När man gått
igenom kursen tillhör man ett världsomspännande
förbund. Med motormänniskor. Det gör vi nu.
Motormänniskor är lika suspekta som trädkramare.
Minst. |
Har
man ett löst hängande avgasrör måste man köra in
i depån.
Vad man skall där och göra vet jag
inte. Det är på banan det är som roligast.
Luften i lokalen var dålig. Man blev lite trött.
Så trött att ibland då solen för en kort stund sken
till utanför fönstret kom jag på mig med att tänka
på att jag snart skall ut och cykla. Vi fick också
veta att vi tillhör Riksidrottsförbundet. Då får
man inte slarva med spriten. Eller andra läkemedel.
Sedan
åt vi på ett ställe. Emellanåt gick Conny ut och
rökte. Då fick vi paus. Conny var vår lärare och
han var noga med tiderna. Det var bra. Tiden skall
man vara noga med eftersom det är något lurt med
tiden. Vissa människor påstår att den knappt finns.
Och isåfall att den går olika eller att den finns
samtidigt på lite olika ställen och tider.
Conny var från Skillingaryd och en erfaren och duktig
lärare.
Sedan blev det undanmanöversprov och Conny fick
oss att köra ner nästan alla koner som instruktörerna
hade satt upp. Jag tror att det var syftet. Att
få oss lite konfunderade. Instruktörerna var ett
gäng medlemmar som redan hade licens och som nu
sprang omkring som några världsmästare och åt på
vår bekostnad.
Då fick jag åka Niclas SAAB.
Sedan blev det banåka. Då steg liksom mungiporna
om nu mungipor kan göra det. Det började med olika
startprocedurer. Rullande och stående. Vilket som
är tuffast behöver vi inte diskutera här. Olika
tycker olika. Stående är klart tuffast.
|
Vet
ni Porsche? En Porsche Carrera från i förra året. Med
325 jävla hästkrafter. En sån frågade Björn mig om jag
ville testa. Han är snäll Björn. Och kanske lite galen.
Först körde Stefan. Det är Björns svärson och att han
vill hålla sig väl med en sån kan man kanske förstå. Men
mig hade han kunnat negligera om han velat. Det gjorde
han inte. Han fråga: "Göran, vill du prova?" Som om bilen
var vilken skorv som helst och jag var en Emerson Fittipaldi.
Det är den inte och det är jag inte.
Jag tackade till min förskräckelse ja. Ni som aldrig kört
en sån bil tillhör samma grupp som jag gjorde igår. Jag
har lämnat den nu. Ni som fortfarande tillhör den kan
väl hitta på något namn tilll den.
Jag bryr mig inte.
Jag körde sakta och försiktigt och antagligen pinsamt.
Sedan kördes det mer ordentligt med instruktör.
Björn var instruktör och efter det att han instruerat
Stefan så frågade han om jag ville köra bilen igen.
Ja nu hade jag ju ändå kastat vettet och lämnat den där
gruppen så jag sa Ja igen.
"Ja."
Helvete. Ni anar inte vilken jävla-bil det är. Runt miljarders
hästkrafter och bromsar och så.
"Kör som faan." Sa Björn.
"Tryck så in i helvete nu. Tvåans växel nu." Sa Björn.
"Vilken växel har jag i nu?" sa jag.
Jag hann liksom inte med o växla och bromsa och hitta
spårval och gaspunkt och svängning. Trots att det var
Tiptronic med paddelväxling på ratten. Så jävla fort går
bilen. Med eller utan kunnig chaufför. Helvete. Ni anar
inte. Eller så gör ni och då skall ni gratuleras.
Sen fick jag hämta andan.
Då trodde jag att det ända som möjligtvis skulle kunna
överträffa upplevelsen skulle kunna vara en överjordisk
skitning. Så då gick jag till toaletten.
Det var skont.
Men det överträffade inte. Sen var det tur två. "Vill
du köra biljäveln igen?" frågade Björn.
Nu tänkte jag inte efter.
"Jaaa" sa jag.
Sen körde jag bilen själv så fort att jag inte tror det
är möjligt att köra fortare. Det sög och skrek i däcken
och det varvade och armarna värkte och jag undrade vilken
växel jag hade i, för jag hann inte med och titta. Antagligen
går det att köra fortare. Mycket. Jättemycket. Antagligen
gick det inte så fort. Rent världsligt i ett större perspektiv.
Ett perspektiv som tillhör dendär gruppen som inte kört
en 325 hästars jävla super-porsche. Men jag bryr mig inte.
Jag tillhör inte den gruppen längre så jag saknar det
perspektivet.
Jag ville inte lämna den ifrån mig. Jag vill köra den
igen.
Nu längtar jag.
Jag pratar med Stefan om bilen sedan. Om Björn. Stefan
sa: "Det är som på Plattan i Stockholm. Första silen
är gratis. Sen är man fast."
Så är det.
Nu glömde jag tranorna. Dom tittade vi på. På morgonen.
På dagen tittade vi på Björn och Conny.
Jag brukar inte
göra det, men denna bild har jag snott på nätet.
Hornborgasjön.
På
hemväg så hörde vi följande på radion:
1.
I en bilolycka omkom tre personer i en bil som började
brinna. Två vuxna och ett barn. De andra två barnen i
bilen klarade sig utan döden.
2. Jönköpings Södra vann premiären i Superettan mot Brommapojkarna
med 3-2.
Det
första vill jag inte tänka på medans det andra var en
trevlig nyhet.
Men det är det första jag inte kan få ur skallen. Hur
blir det med de andra två?
Nu
tänker jag på reglerna vi gick igenom. Man får inte dopa
sig. Inte ens med kaffe.Jo kanske kaffe. Men inte öl.
Men nu är jag hemma.
Nu dricker jag.
Göran
Foto: Björn Nord
|
