Det fanns både det ena och andra att gotta sig åt 1975. Den stora specialklassen levde än, Rune Tobiassons BMW 3,0 CSL, Emma och Bosse Ridström i Ford Capris och Roland Larssons och Jan Lundgårdhs Porschar tilläts ännu yla ostrypta. Men det var klassens sista levnadsår, -76 sattes cylindervolymen till max 2 liter och bort försvann de stora maskinerna. Rune Tobiasson tog hem mästerskapet med sin 430 hk starka BMW före Roland Larsson, Bosse Emma i svart potent Capri och Lundgårdh i sin gamla 911. År 2002 återförenades herr Tobiasson och hans gamla BMW. Att höra bilen nu och jämföra det ljudet med dagens motsvarigheter i STCC avslöjar tydligt vad som saknas i dagens racing. Volym för fan.

Detta år började SSK-serien konkurrera med SM-tävlingarna om uppmärksamhet och mediaintresse med sina många spektakulära byggen. Det blev till och med så att SSK kom att arrangera vissa SM-tävlingar. Men även inom SSK var 1975 det sista för de största vagnarna. Snart fanns ingen plats mer än i garage och muséer för de stora sportvagnar som detta år ännu dundrade fram på de svenska banorna som mäktiga hälsningar från den stora världen. Lola, Porsche, Astra m.m. Märk väl, bilarna var ännu bara några år gamla och mycket potenta. Som om det idag skulle funnits serier för Mercedes och Audis LeMans-vinnare i Sverige. Nästan. Så stort var att se dessa sköna skapelser försöka sträcka ut på knutstorpsrakan, vilket man inte gör med lätthet om man tillhör supersportvagnarnas skara såsom Porsche 917.

1975 introducerades också de stora otrimmade mullrande Camaro-kärrorna som med tiden skulle dra till sig stort intresse.

Kameran hade till året fått sig en smäll och överexponering präglade bilderna.

Olof Wijk, Astra RNR1. Sällsynt och vacker. Olof körde bl.a. 1000km på Nürburgring -73 med bilen, då tillsammans med Tommy Brorsson. Bilden nedan tog jag något år senare i Anderstorp 1977 eller -78 under en licenskurs.

Sten Hillegards våldsamma Porsche 917 Spyder med vilken Leo Kinnunen tog hem Interserien -71 för AAW Racing Team. Interserien var den europeiska motsvarigheten till CanAm. Kinnunen tillhörde det segerrika Wyer-teamet 1970 och vann fyra lopp tillsammans med Pedro Rodriguez och tog hem slutsegern i VM.

Men denna Spyders ca 600hk var säkert nog så svårhanterbara på Knutstorp knixiga bana och ekipaget slutade 5:a idag. Detta foto är inte taget här utan på Anderstorp av Hasse Larsson.

Conny Ljungfeldt i Tore Helles superkoja

Tore Helle var norrmannen som flyttade till Trosa och körde vad som i början av sjuttiotalet kallades "Sveriges bredaste racerbil", en Elva som Helle vidareutvecklat. Men det skulle komma mer. Tore hade stora planer på att bygga Sveriges första Formel 2:a och började med att skapa sig ett F3-stall med Marchar till herrar som Conny Ljungfeldt, Eje Elgh, Conny Andersson och Anders Olofsson. Formel 2 blev för dyrt men en avancerad Formel 3 vid namn Viking konstruerades. Bilen var aningens tung och hade problem med tillförlitligheten men lyckades ändå plocka hem ett SM genom Conny Ljungfeldt. Denne vann också det ena av de två heaten i Monacos klassiska F3-lopp och låg tvåa i finalen innan han tvingades bryta. Imponerande resultat och man undrar vad som kunnat bliva om pengarna inte tagit slut.

Men Helle skapade också superkojan på bilden. Av orginalkoja återstår ramen runt rutorna, sedan är front, skärmar, bakdel och dörrar i plast. Bilen hade rörram och hela karossen kunde lyftas av som en helhet. I förhållande till orginalkojan är den som synes kapad nertill och fronten förlängd med 25 cm. Hjulupphängning, fjädring och bromsar var desamma som hos en Formel 2:a. Fälgar och däck var 13 tums med tio tums bredd fram och hela 15 bak. F2-dimensioner där också alltså. Motorn som satt placerad bak i bilen var en -72 års 2,4 liters Porsche från 911S som modifierats av fabriken vilket innebar specialtoppar med tolv tändstift typ 911R. Det hela gav 258 hk. Så var det i vanliga fall, men vid tillfället här på Knutstorp då bilden är tagen satt det en 3-liters Porschemotor i som utvecklade 330 hästar. Bilen vägde 550 kg, var 119 cm hög, 180 bred och 320 cm lång.

Under året körde oftast Torsten Palm bilen, men även Eje Elgh vid ett tillfälle, men det var först här på Knutstorps hösttävling med Conny Ljungfeldt som bilen verkligen fick fart. Kojans uppsyn var onekligen extrem och uppkäftig och här lämnade ekipaget allt motstånd efter sig. Något som var en blandad upplevelse eftersom konkurrenterna bestod av sköna klassiska sportvagnsprototyper plus Lundgårdhs RSR-Porsche, och att då se en koja köra skiten ur dessa vackra skapelser fick mig att lida alla helvetes kval. Hade man kunnat ta till sig vad bilen egentligen var hade man väl kunnat acceptera bilens snabbhet lite lättare. Men vem övertygar en tonåring med bara fakta?