NATT. AFTONEN KÄNNER INTE DET MORGONEN VET.
Se på Torbjörns fantastiska bild ovan. Öppningen i Ardennerna avslöjar en skymningshimmel i det övre vänstra hörnet som drar sig mot svart. En stark ljuskälla bländar och följs upp i de väntande bilarnas strålkastare och skänker GT40:n guldkant. I samma utgångspunkt föds bandepåns två vita linjer med rött emellan som skiljer ut- och infart med depåboxarna och som sedan upprepas i 356:an och GT40:ns stripes, bryts av i 911:ans böljande vågor på huven. Redo.

Herrejävlar Torbjörn - där fick du till det.

Det är afton på väg att bli natt. Och något är på väg att förändras i Oliver Bryant i den blå Ford GT40:n. Det är åtminstone vad jag föreställer mig: Att den begynnande natten med sin svärta förändrar tankebanorna för varje förare som ställs inför den. Att uppmärksamhetsnivån skruvas upp, att intala sig att lita på det som strålkastarna avslöjar, förkasta det som möjligtvis finns i det svarta vid sidan om ljustunneln och, om stinten blir lång, kämpa mot monotonin som kommer då ditt upplevelseområde begränsas, mot tröttheten. Det är de rent funktionella aspekterna av inträdet. Men natten bär också med sig magi "I som här inträden". Jag inbillar mig att det handlar om att lita på eller förkasta: att förlita sig på det svarta runtomkring och tro på den eller att ge fullständigt fan i vilket.

För det finns magi i natten. Oavsett om man är förare eller åskådare symboliserar natten det obekanta och övernaturliga, samtidigt som loppet blir en del av ett större. I ett sprintrace som formel 1, är den dimensionen saknad, men 24-timmarsloppen tvingar in de tävlande i det stora livet vi alla är en del av, det är inte separerat från allt annat. Det är inte en Lewis Hamilton i glitter och nystajlat skägg som ler in i tv-kamerorna och låter sitt entourage plocka fram, plocka undan och servera - i de allt inkluderande nattracen får man plocka upp sin egen skit. I mörkret glittrar inte diamanterna.

Det är givetvis en grov förenkling och generalisering - men för mig som betraktare - är det så. För mig som önskar magin tillbaka, skiten, långkalsongerna och lite varmt kaffe direkt ur termosens kopp. För oss som tycker om att natten döljer, för oss som inte måste ha varenda jävla sekund redovisad och transmitterad. För oss som tycker att väntan är viktig. För oss som följer bilens baklyktor och ljudet av en åtta in i mörkret och undrar om vi får se den igen, och på vad som händer däremellan. För oss är natten viktig. För natten är en symbol för metamorfos, en möjlighet till förvandling - till förbättran eller fördärv.

O Helga natt.

Göran