NYANSER ÄR VIKTIGA HUR SUBTILA DE ÄN MÅ VARA. På målarduken, bilen och i sociala sammankomster kan en avvikande kulör, ett galler och en fördröjd kommentar få stora konsekvenser. Det handlar om hur man begagnar de redskap och befogenheter man har att tillgå. Man kan som i några av BMW:s konstbilar, skapade för Le Mans, vara extremt kulör och expressiv och man kan gå i grått som Georg Noltes E-type på bilden ovan. Och det blir så rätt vilket som.

Noltes E-typ är rågrå och skitig. Aluminium med svarta inslag - bland annat en banprofil jag inte känner, i övrigt intet. En transportkärra i samma nyans och med en - inte överdrivet elegant - kontur av bilen lackerad därpå. Det får jaguaren att kännas tysk. Tysk som de silverpilar som aldrig lackerades, för att spara vikt. Byggnaden i bakgrunden med kontrasterande raka sträck. Himlen i grått.

E-types kan vara något av en kontrast i sig själva. En Dr Jekyll och Mr Hyde. Från orginalets sköra elegans, med smala ekerhjul, långt indragna i hjulhusen, som man befarar inte skall tåla en sväng i dryga sextio. (Ofta framröstad som tidernas vackraste sportbil.) Till the likes of Georg Noltes racingversion, med högt brett racinggummi på råa Dunlopfälgar, hardtop och nosen riktad mot asfalten framför. Då blir bilen något annat. Då ger den engelske gentlemannen vika för den djuriska Mr Hyde som är en best som tar kurvor med imponerande stabilitet och hastighet, på Goodwood, på Silverstone, eller här i skymningen på Spa.

I mörkret är alla katter grå, sägs det. Så fan heller.