En helg i oktober kan man bege sig söderut. Inte lika långt som fågelsträcken vanligtvis söker sig, men åtminstone till Skåne. Då man en gång är sprungen från detta landskap kräver kroppen ett återseende då och då. Det mår man bra av. Men sjunger då hjulen på den SAAB som forslar en dit? Givetvis icke. En SAAB 9000´s hjul sjunger aldrig. Så inte nu. Vill man ackompanjeras av något på resan får man se till att sjunga själv. Medresenärerna sjunger icke. De vill handla tyg i Värnamo. Gubevars.

Det är aningens blött denna fredagseftermiddag och då man kommit till Strömsnäsbruk är E4:ans sträckning ny. Visste ni det? Den är där numera vackert kurvig. Satt man i en Porsche Carrera GT och eventuellt kände för att skrämma upp bilen sin i en 330 knutar hade de där kurvorna nog känts. Inte så i en SAAB 9000. Antagligen inte ens om man tryckt fullt i en MGB. Men det skall jag låta vara osagt.

I Markaryd lämnar man E4:an. Man är nämligen på väg åt ett håll man inte är riktigt van vid vad gäller Skåne. Man ämnar sig åt snapphane-byggder. Väl där, i det lilla lilla samhället, äter man kyckling och umgås. Men man dricker ingen alkohol att tala om. Det kan man sakna. Så "man", som nu kommer att ersättas av "jag", framkommer alldeles nykter till Lund och koncert- och nöjesstället Olympen och kvällens föreställning av Hipp Hipp. Ja de där skåningarna som haft TV-serie med samma namn, Tiffany, Itzhak och brandsoldat Kajan och som där förehaft engelskekurs. Vehl-kawmnah signalerar skyltarna. Nu passar jag på att dricka några öl. Ja Jonna också. Man gör så då det är fredagafton. Därom skall man inte smussla. I baren ser jag lite celebriteter. Christoffer Barnekow, kulturjournalisten glider förbi i bakåtkammat och fladdrande långrock. Vi hälsar inte.

Föreställningen, i motsats till drycken, är ganska dålig. Måhända är jag ensam om min åsikt, jag vet inte. I pausen går jag och dricker en öl. Ja Jonna också. Detta för att eventuellt förhöja upplevelsen av lustigheterna på scen. I baren möter jag denna gång den gamla fotbollshjälten Ronnie Hellström. Målvakten. Jag plockar fram en trasa och vi lirar lite boll. Av två tomma ölburkar gör jag ett mål där han får ställa sig, vid sidan om baren. Sedan har vi straffsparkstävling. Jag vinner med 5 - 2. Hans mustacher slokar en aning. Tillbaka till föreställningen sedan, som nu gått från "ganska dålig" till riktigt usel. Jag går ut och dricker en öl. Ja Jonna också. Ölen behåller däremot sin kvalité. Det gör dom nästan alltid. Vi lämnar Lund och vänder åter till det lilla lilla samhället, aftonen går över i natt och i Skåne råder en blåst som under den ingågna natten tar tag och skakar om det gamla trähus vi bor i. Man bör, om man nu inte gör det konstant, ta sig några nätter om året och bo i gamla trähus. Man bör bli omskakad tillsammans med huset, likt en oliv i en Dry Martini. Det är bra för matsmältning, hybris och potens. Misstänker jag.

Lördagsmorgonen är sedan skånsk. Vad det nu innebär. Och förmiddagen blir bilrik och racinghistorisk. Bosse tar med mig till ett garage av stort snitt med mycket bil innuti och utanför. En del i förfall och av ringa intresse men andra under uppbyggnad och fulla av attraktion. Som den gula Lolan, som uppenbarar sig likt en het, men för en tid bortglömd blondin, på en balkong vänd mot äventyret. Med ett löfte om förlustelse och vild lek i blicken. Som det eller som en hungrig gul kattjävel väntande på mat. Med denna bil gjorde ägaren Ulf sin första start i RHK´s avslutningstävling på Mantorp i samband med vårt höstrally.

Bilen går i den för året nya klassen för historiska sportvagnsprototyper. I år har den helt dominerats av Sports 2000-vagnar likt Ulfs Lola, men till nästa år finns det förhoppningar att en och annan bil av större och hårigare dignitet kommer att uppenbara sig. Bl.a lär Peter "Pekka Corvette" Nyström dyka upp med grov CanAm-bil a´la Widenborg. Det kan bli något att njuta av. Något att hisna inför. Ulfs lilla Lola är ordentligt genomgången och renoverad, bl.a är karossens alla nitar utbytta, detta för att återskapa bilens forna stabilitet. De historiska vagnar lider ofta av detta, då årens slitage tänjt upp fästenas hål och minskar därmed bilens vridstyvhet.

Jag kryper ner i sittbrunnen och förlorar mig i kompromisslöshet och racerdrömmar. Med blicken precis ovanför sittbrunnskanten, händerna om den lilla ratten, växelspaken ett litet centimetersfall ner från ratten och kroppen fastlåst i stolen är det lätt att i tanken förvandlas till racerförare av hög dignitet. Ja högsta. Jag vrider blicken någon centimeter åt höger och ser i backspegeln en Chrysler Viperjävel kränga och tappa mark. I den vänstra spegeln, med det underbara stödet ser jag en Porsche damma av banan i sin hopplösa jakt på engelskt. Jävlar med banrekord som skulle sättas. Det tror ni väl? Lika väl som man bör bo i det där levande trähuset, bör man låsas fast i en racersportvagn, konstruerad för racing och inget annat. Och sitta ett slag. Även där skall man transformeras.