DAGAR SOM SLUTAT FINNAS...
text & foto: Göran Larsson

Tick tock

Tiden är en annan i Goodwood, England. Det är inte bara det att klockorna går en timme efter och låter annorlunda. Det är inte bara en tjockfryntlig skolboksengelska i receptionen på ett hotell. Inte bara de smala gatorna med de höga häckarna tätt intill, inte pubarna, sprängfyllda av fulla unga. Inte de så ansade trädgårdarna, den odrickbara alen eller den vidbrända morgonkorven. Inte artigheten eller de högerstyrda bilarna på vänster sida vägen. Inte de efterföljande "isn´t it?" till ganska självklara påståenden. Inte mängden av klassiska bilrariteter som letar sig ner mot Goodwood Revival på de där vägarna utan flyktchans för cyklister, inte de böljande landskapen, fåren som betar där. Inte Derek Bell med svingande criketslagträ i vitt utanför lord Marchs slott halvannan kilometer från racerbanan. Inte sir Stirling Moss, elegant intervjuvad, elegant svarande, innan han sätter sig och drar iväg i en Jaguar D-type. Inte det överdrivna hyllandet av Jim Clark som pågår i en halvtimme och placerar mr Clark på en tron han inte skulle önska om eftermälena skulle vara sanna. Det är inte en Supermarine Spitfire i stjärten på en amerikansk Mustang dundrande lågt över alla människor på det öppna racerbansområdet. Inte alla eleganta gentlemen, inte de kulörta hippierna, swingpjattarna, inte den kvinnliga kvintetten i glänsande blått som sjunger "Is this the chattanooga choo-choo" inför en jublande publik i ett öltält sponsrat av old speckled hen, eller de som ler lyckliga då man ber om ett foto av dem i deras femtiotaldress. Det är inte det som gör tiden annorlunda här. Det är inte tingen i sig. Det är längtan till dem och deras tid. Till dagar som slutat finnas.


Vi har landat i en mörk onsdagkväll och sedan tagit oss en vid sväng runt London för att möta natt och morgon i ett samhälle jag inte minns namnet på. På ett hotell jag snart skall glömma. Det är där vi möter den tjockfryntliga receptionisten.

Därifrån tar vi oss till Caterham. Inte visste jag att bilmärket döpts efter ett samhälle. Det är några mil i motsatt riktning mot vår väg till Goodwood. Det gör oss nu ingenting då vi är här på semester och skönlevnad. Nu skall vi uppleva en engelsk biltillverkare inhyst i en kall liten lokal föreställer vi oss. Det är ju så de ser ut har man hört. Därför ger vi inte upp då vi inte omedlebart upptäcker stället. Inte förrän en av små sportbilar till synes ointresserad herre upplyser oss att fabriken flyttat till stället vi nyss övernattat på. Inga Sevenbilar här alltså. Men Loftis har fått upp ånga och vittring, nu vill han finna en liten Sevenhandlare för att prata skärmar till sin Lotus 7, och långt om länge, efter att vi kört förbi den GPS-markerade vägen både en och två gånger i det att någon väg ej står att finna, gör vi ändå försöket in på en illa asfalterad bakgård, och där ligger det, med välfyllt sortiment och det står inte länge förrän vi görs sällskap av ett gäng italienare som tagit sig till England i en 911 och en Alfa med samma mål som vi: Goodwood och denna lilla handlare med välfyllda hyllor. Ägaren, med ett hår som är hämtat från nedersta nacken och framdraget i en virvlande märklig lugg, frågar Loftis om vi verkligen är från Sverige alla fyra, då en av oss uppvisar en likhet, enligt honom, som gör honom övertygad att sällskapet, av någon jävla anledning, fått med sig en amerikansk fotbollsmålvakt spelande i engelska ligan, till hans enkla käll. Loftis får de skärmar han önskat men någon autograf skrives icke.

Cigaretter kostar 85 pix i England. För one package of fags! Eight pound fifty! Det är dock inget hinder. Så gott är det. Det är nämligen tillåtet att röka då man är utomlands. Från 0 till dryga 20 per dag bara så där. Det är acceleration det. Men 85 spänn. Och så tjatas det om att vi har massa skattepålägg i Sverige. Jag vill för mina kamraters skull framhålla att rökandet var mitt eget. Inga nikotindoftande misstankar skall skymma deras vackra anleten.

Jag tog hjälp för att förbättra mitt fotograferande innan resan. Alla alternativ och möjligheter skulle gås igenom för att lyckas bättre med korten. Jag kunde till och med tänka mig att köra med halvautomatik om det skulle vara bättre. Skita i hantverket och nöja mig med resultatet. Bara det blev bra. Därför fick jag mig en ordentlig genomgång dagen innan vi åkte av en fotolärare. Det var först då jag kom hem igen jag granskade resultatet. Jag brukar, för mitt eget höga nöjes och återupplevelsens skull vänta tills dess. Då tittade jag.
I datorn. Det blev skit. Jag har inte misslyckats så med fotograferingen sedan sista automatikfotot. Antagligen var de inställningshjälpmedel jag aktiverade inte optimala för min typ av fotografering. Men jag försöker nu intala mig att kameran intog det vi alla gjorde på Goodwood: the old way of living, the old way of doing things. Därför är kortens oskärpa inte den moderna digitalkamerans, det är femtiotalets kamerors brus, det är sextiotalets suddighet. På samma sätt är det med den fylla som eventuellt framkommer i den följande texten, koppla den inte till våra nuvarande mogna jag, se det som ett eko från vårt sjuttiotals ungdoms rus.


Vi tar oss efter denna utflykt till Goodwood. Längs slingrande böljande vägar. Mot de öppna fälten. Torsdag är pre-dag på Goodwood. Det är före ut- och uppklädning i tidsriktig klädsel, innan banaktiviteter, innan serveringars öppnande, det är på sin höjd en kopp kaffe. Det är den stora uppladdningen. Alla tävlingsbilar skall vara på sin depåplats till 17.00 så det är välfyllt. Mekaniker kör fram däck, bilar rullar mot besiktning. Det är den stora vackra villervallan. En och annan förare dyker upp. På restaurangerna görs menyerna redo. Nu går vi lugnt bland alla bilar i depån, kommer nära nära. Vår stora idol är på plats, Kenny Bräck. Eller Brack som han heter här. Han är stor, skall bli större. Hade vi vid denna stund fått i oss det dricka vi omsider skall få, hade vi brustit ut i den svenska nationalsången. Fyra glada svenskar i tweed.

Goodwood Revival är lord Marchs. Det är han som, så att säga, håller fest. Han äger hela jävla skiten från norr till syd, från väst till öst så långt man kan se och ännu längre, för det är backigt här och är det inte det som skymmer så är det häckarna längs vägarna. Men han äger racerbanan, en golfbana en hästkapplöpningsbana, ett slott och lite stuff. Det är hans. Därför avlägger vi en artighetsvisit till honom sedan vi sett oss mätta i depåerna. Hemma på slottet har han samlat ihop ett gäng vitklädda cricketspelare i form av racerförare på sin gräsplan och ett gäng andra nobiliteter som tittar på, sittandes elegant på enkla trästolar eller på på dörrstegen på sina Rollsar. Det går en halv värld emellan en cricketplans långsida och en hockeyrinks sarg. Lorden hälsar.

Vi vänder för första gången sedan mot Midhurst, det gamla nästet med Tony och Trisha. Här har vi bott förr, Loftis fem gånger. Här njuter vi helgens första teknektar, helgens första whiskey. Dessa drycker och smakupplevelser drar oss sedan ned till samhällets lilla centrum för den traditionella inledande uteölen. Hade vi nu inte fått smak på alkoholen hade vi kanske strosat runt och tittat på fastighetspriser. Dem ger vi nu fan och förlikar oss med ale och lager, medan den svaga engelska septemberbrisen drar genom den tajta genomfartsleden, sneddar över torget, drar förbi kyrkan och hälsar oss vänligt välkomna. "Skål" viskar den och vi skålar artigt tillbaka.

Det är bra då. Det är bäst. Sittandes så, med en aftonrodnad på väg mot grått, varm av sprit, lyckliggjord av öl, cigaretter, kamrater och med hela helgen i framtiden. Med mängder av cigaretter att röka. Sen gick vi och åt.

Back to track
Fredag morgon och Goodwood åter. Det har regnat under natten. Det kommer några skurar på morgonkvisten också. Adrian Newey som är geniernas geni inom F1-världen och skapat guld till Sebastian Vettel, äger en Ford GT40. Det är inget konstigt. Newey, för vilken en GT40 antagligen innebär föga ekonomisk ansträngning, äger många bilar. Denna sin GT40 har han här valt att dela med Kenny Bräck för 45-minutersloppet om lördagen. Det gör han rätt i. Vi, (och Newey är ju en av dem), som sett Bräck här tidigare, vet att det är svårt att överträffa svensken här. Det är egentligen svårt att riktigt ta till sig hur snabb han är bland idel ädel raceradel på plats. Han kör skiten av dem. På träningen inleder Newey, och han är på inget vis långsam. Han är snarare på de flesta sätt otroligt snabb. För att vara en medelålders man utan, (mig veterligen - och jag har sökt,) egen racingkarriär i ungdomen, är han fantastiskt kvick. Men sedan kommer Kenny och bilen ryster och skakar. Av vilken anledning och exakt varför förstod jag inte riktigt förrän jag såg den vitt spridda in-car-videon från just detta tillfälle, då jag kommit hem.

På det näst sista kvalificeringsvarvet tar han pole med 1,8 sekunder på den upptorkande banan och vi är lyriska och vet knappt till oss av lovord. Så blir han slagen på det allra sista varvet av Mike Walker och vi mumlar något om "upptorkande." Men han blir tvåa och det förtar ytterst lite av vår dyrkan för värmlänningen. Men vi dyrkar annat också och på det hela taget gör vi oss sedan en lycklig fredag.

Lördag är tävlingsdag och folkvimmlet är mäktigt. Vi drar våra lovar runt de makalösa parkeringsplatserna. Artrikedomen är astonishing. Bland annat en belgiskregistrerad MGC GTS som är det vackraste jag sett i den vägen. Och det är en skön väg. Vi rör oss sedan runt banan. Avstånden mellan öldepåerna är noggrant utmätta så att ingen som vill skall försmäkta. Vid ett tillfälle försvinner Ande(r)s och vi blir riktigt oroliga. Särskilt som han är försiktig med ölen dagtid och oron växer sig starkare och vi bankar på låsta toalettdörrar och tar hjälp av städerskor och hans mobil är död och vi söker genom folkmyllret och frågar om någon sett "a polish farmer". "A polack." Det har ingen men efter halvannan timme kommer han lugnt vandrande. Den polska kepsen i hand. Mobilen har han råkat slå av och allt blir som det alltid är på Goodwood. Gemytligt, och snart tar även Ande(r)s en öl och vi andra tar fler, som för att fira liksom och jag röker cigaretter och snart har vi gått så pass långt att vi kommit till nästa ölstopp.

Nere vid den kurvsektion som heter St Marys bevittnar vi lämpligt nog det heat som heter just St Marys trophy och innehåller mängder av toppförare som står för dagens tätaste och hårdaste kamp om segern där Tom Kristensen i en Ford Galaxie, Frank Stippler i en Alfa och Jochen Mass i ytterligare en Galaxie jagar varandra från vett och sans men utan att köra varandra av banan. Loppet slutar i nämnd ordning och Kristensen är fantastisk.

Omedlbart därefter är det dags för Kenny Bräck i Whitsun trophy med 27 stycken äkta Ford GT40 och bara det utgör en makalös upplevelse. Mångmiljonbilar hanteras som de tävlingsinstrument de en gång skapades till. Det är tätt, hårt och over the edge. Newey inleder i bil nr 5 och fightas hela tiden i täten. Efter 12 varv lämnar han över till Kenny och redan sex varv senare tar han över ledningen och slutar 45-minuterstävlingen som överlägsen vinnare. Varför sjöng vi inte då?


Newey and king Kenny

 


Goodwood Revivals bilar, flygplan och motorcyklar är enastående, förra gången jag var här värderade engelska tidningen Motor Sport ett enda startfälts bilar till över en mijard kronor. Tusen miljoner! Det är legender som rattas av legender. Men faktiskt, at the end of the day är det människorna på plats som gör det här eventet så extraordinärt...


 

 

 

 

We´ll meet again. Don´t know where, don´t know when. But I know we´ll meet again some sunny day...

På kvällen i Midhurst hamnar vi på the Wheatsheaf och Jönköpingsdelen av kvartetten snackar jönköpingsbor, jönköpingsminnen och jönköpingsadresser på jönköpingsromani och jag känner mig utanför och drar till de fulla lokalborna och mina cigaretter. Vi hålls där någon timme. Sen beger vi oss hem till Tony och Trisha, dricker upp slattarna i flaskorna, tittar på den nyinköpta rakkrämen på sängbordet som kommer att stå kvar där, oöppnad, långt ifrån de granskande kamerorna då vi passerar flygplatskontrollen. Vi går till sängs, vi vaknar och det är söndag och vi far norrut efter en försiktig engelsk frukost och på vägen mot London tar vi vändan inom Brands Hatch och sen därifrån igen för vi vet att tiden är utmätt nu och vi mönstrar på flyget och sen är vi i Göteborg om den tidiga kvällen. Och den dag som åter funnits finns ej mer.

Tick tack.