Helgens dramatik utspelades inte på Mantorp, mer om det senare, den gjorde det på vägen dit. Vi var sex bilar som färdades gemensamt mot Östergötland på lördagen. Bland dessa funnos Fredrik och Jezzica. Strax bakom satt jag och Egert i dennes Porsche. Det regnade. Mycket. Plötsligt blir den regntunga E4:ans vatten bärande under BMW:n och övertar kontrollen av bilen och vänder den mitt på motorvägen. Strålkastarna riktas mot oss för ett ögonblick då den röda bilen snurrar med bakänden in i vajerräcket och stannar. Att bakomvarande bilar lyckades undvika det hela var bara det en jävla tur. Bakändens stötfångare fick nu avlägsnas på plats innan en ganska omskakad chaufför kunde fortsätta. Jezzica rökte och gör väl så än.

Ni vet att vi haft lite vaga aspiranter till "årets snedgänga". Det har vi inte längre. Jag vill också här klargöra att det är händelser som dessa som gör att reportaget om Fredriks speciella BMW ännu inte har förfärdigats och publicerats. Han ändrar och modifierar ju bilen hela tiden.

Det var poesi-festival i Nässjö i fredags. Med Ranelid, Wulf och grabbarna. Jag hade tänkt åka dit, men jag sparade mig för Mantorp. Jag var övertygad om att den poesi som finns i en vansinnigt urvarvad F1-motor född och ompysslad av dess skapare, rattad runt banan av Luca Badoer eller Filip Massa skulle vara otroligt mer omtumlande och känsloladdad. Att skönheten i gamla klassiker som Daytonan, 250-modeller av olika snitt och David Pipers 330 skulle överglänsa det uttalade ordets. Jag hade fel.

På plats fanns INGEN av de utlovade klassiska bilarna, under den tid som vikts åt rariteterna körde nu en, i och för sig vacker, replika, runt varv efter varv. I högtalarna försvarades det hela med att andra arrangörer hade betalat de utlovade ekipagen mer! Den europeiska klassen hade lockat 10 stycken bilar till start, och det tack vare ett antal svenska inhopp. Och om det nu var en europeisk klass eller en tysk variant blev inte helt klargjort. Och helgens stora dragplåster, Ferrarifabrikens celebra besök, med F1:or av årsmodellerna 2002, 2001, 2000 plus ex-Gerhard Bergers turboversion från -89, visade sig vara en 98:a, en 97:a plus den där turbon, i händerna på ett antal, förmodligen glada och rika, tyska amatörer.

Visserligen trevligt men inte var det enastående direkt, maxvarvet var sänkt med 1000 varv och herrarna gasade inte som då engelsmannen Tony Worswick var här i maj med Hills ex-Arrows.

Vackrast nu var den gamla turbovagnen. F1:orna var brutala skönheter en gång i tiden. Kul var också Kari Mäkinens och den gnistrande gula 333:ans inhopp i den svenska Challengeklassen som var enda punkten på programmet som levde upp till förväntningarna. Här gjorde Rolf en strong uppkörning som slutade vid en sjundeplats sedan han tvingats starta sist på grund av en korsad depåutfartslinje.

På söndagen gick det än bättre för Rolf. Efter en fjärde träningstid blev det en tredjeplats i racet. Bara Tony Ring och Kari Mäkinen var före. Det går bättre och bättre. Nu är det dags att ändra utväxlingen då orginaldrevningen självklart inte är anpassat för bankörning. Att ha en bil växlad för 320 km/h kan förefalla ganska meningslöst. Jyllandsringen i Danmark härnäst - slutet på september.

Mazda-Magnus Berglund fotade på söndagen.

Annars var det hela falsk marknadsföring så det stänkte om det. Det är bara att hoppas att söndagen blev bättre. För lördagen var trist, händelsefattig och bilsnål. Och inte växte Ferrarihjärtat av detta inte. I Ungern rasade Barichellos bakvagn sönder och samman och Schumacher blev varvad av ren och skär långsamhet och förlorade nästan VM-ledningen genom sin mediokra åttondeplats. Nä det här var ingen Ferrarihelg att yvas över.

Vad lärde den oss då? Ja kanske att man inte skall lita för mycket på vissa storvulna arrangörers löften, och att det kan vara bra med ordentligt mönsterdjup i blötan.

Eller hur Fredrik?