Februari dansar kylslagen långdans. Och man hukar. Men så vips, kan man få för sig någonting. Man kan gå en sväng. Man kan ta frugan på en tur i park, säng eller skog. Om man nu har fruga. Annars kan man ta sig en öl. Det går på ett ut. Man kan även ta del av den information som säger att: jo, älg och rådjur styrs av instinkten och förflyttar sig till ungskog vid stormar. JP säger sig ha hört att en skogsägare funnit fem döda älgar under nedfallna träd. Men det är andrahandsinfo och som sådan bör den behandlas med nypan. Ingen som jobbar för Södra med röjningsarbete sägs ha funnit något dött djur enligt en jaktvårdskonsult. Sedär. "Det finns inget som säger att en älg - när stormen tar i - kan förutse att träd skall falla och vad det kan ställa till med" skriver tidningen. Nänä, det finns inget som säger att det kommer att strula med Kurts 911 under våren heller, men lik förbannat kommer det att göra det. Jag tror på älgens instinkt, likväl som jag tror på 911:ans makt över Kurt.

I övrigt kan man bege sig åt Bremen till och bese deras "Classic Motorshow". Den är lämpligt nog intryckt i början av februari. Sämre är valet av plats. Tyskland ligger som bekant flera mil från Vättern. Detta bekom inte Mats Svanberg, han gjorde resan ändå. Antagligen höll han sig inte helt avvaktande till den tyska ölen heller. Den mannen har mustascher som gjorda för att doppas i väldiga ölsejdlar.

De som inte beger sig söderöver kanske går ut i sina garage och skruvar och donar. Förbättrar. Slipar och skapar. För att "jävlar i helvete visa". Någon bygger på själva garaget i stället. Gör det stort nog att ta över innefotbollen från Tipshallen. Andra smäller på skärmbreddare på sin Escort. Det är bra. Vissa jagar delar från England. Men för de som inte har fallenhet för det där skruvandet, vad gör vi? Jo, vi kan beställa oss en dvd som behandlar ett formel 1-år av intresse. Till exempel 1978. Man tar ett år från då man präglades som mest uti sin tidiga ungdom. Det är väl därför Kjell alltid tjatar om sina förkrigsbilar. "Då jävlar sladdades det", säger han. "Då fanns inga vingar på bilarna. Då var det Lotus och Ferrari som gällde. Då hjälptes inte förarna av några tekniska hjälpmedel" fortsätter han och går och köper en ny fyrhjulsdriven bil av japanskt märke.

Men den tiden glömmer vi, inte finns det väl några bilder bevarade från då. Från 70-talet finns det däremot nu dvd-utgåvor. Duke har givit ut The Grand Prix collection, en serie från vart och ett av åren under detta decennium. De går att beställa. 246 kronor slutade notan på för en från UK importerad film. För det får man bara 52 minuter. Det är ganska lite tid för att gå igenom en av de intressantaste säsongerna som körts. Ja oavsett säsong är det lite. Det måste ju finnas betydligt mer matrial att visa. Resultatredovisning och grafik känns dessutom lite amatörmässig och billig.

Men det man får ta del av för en tillbaka till en tid av tunna, slitna, tejpdekorerade hjälmar, husvagnar, tofflor och högteknologisk innovation i en salig blandning. Förare på tvären genom Monacos gator, eller lugnt samspråkande med varandra och med autografjagande fans. Där fanns en tid för andhämtning. Skrattet levde granne med döden. Utan skyddsnät, murar och avspärrningar. Utan striktare regler vid startuppställningar och utfarter ur depåer tycks det. En organisation av tejp och ståltråd men med en förargeneration som innehöll det bästa och mesta av talang och karisma. Och bilar som skapade nya tekniska trender och glänste av skönhet. Och Ronnie givetvis. Det sista året. Återigen slås man över med vilken respekt han omtalas.

Trots chocken minns jag hur hårt man skulle gå in för att fortsätta bejaka sitt F1-intresse. Trots RP:s och Gunnars öden. Hur fel man fick. Från 79 och 80 minns jag ingenting.

Ja, sådant här kan man alltså ägna sig åt. Och så helt plötsligt bär vindarna med sig plusgrader i byarna och mars skymtar om hörnet och sen är det inte långt till lättklätt och vårslalom och ......... Tjohoooo!

Kanske man skulle beställa en film till.