Det var så fantastiskt mycket. Det var Eifelbergen, solen, motorkulturen och historien som tycktes präglad i varje människa, varje sluttning och byggnad. Det var F1:or från 70- och 80-tal. Mängder med historiska sport- och GT-vagnar i 400-kilometersloppet. Det var David Pipers mäktiga Porsche 917 som vi kom nära. Bosse och jag smög oss in i bandepån och kilade bort till muren där stallpersonal hängde ut tidstavlor och information då porsches mäktiga maskiner dundrade förbi på start- och målrakan. Jodå, vi blev snart bortkörda. Men mycket förstående och vänligt.

Depån var ett organiserat kaos av människor och bilar. Den ena rariteten efter den andra rullade förbi och alla var på väg mot sin besiktning, sin plats, sin uppställning. Det var bratwurst och det var frikadeller i bröd.

Även vägarna omkring GP-slingan och byn Nürburg och Adenauer var nåt helt enastående. Det var hundrafemtibilars startfält som skulle förflytta sig och tusentals andra sköna bilar i området och lika många motorcyklister och rondellerna var fyllda av dessa blandningar, och sportvagnsprototyper och fullblodsracerbilar möttes på de små vägarna och drog genom byarna där människor satt i solen och drack öl på uteserveringar och natten natten. Natten i bergen så mörk och stjärnfylld och tyst men då och då avbruten av en racervagn som testade eller något och överallt parkerade racerbilar och morgonen. Så tyst sedan. Tyst och med en lätt dimma till frukosten och vid 8.00 så exploderade det ute på Nordschlife i skogen av BMW M1:or som tjöt så det fortfarande rungar i huvudet och alla dessa tyskar, funktionärer och publik: Morgen, Gute Morgen, leende och trevliga. Och racerbanan. Denna makalöshet som sprängde fram genom berg och skogar med en asfalt bemålad med hyllningar av fans likt cykelns bergsklättringar i tour de france.

Jo jag tyckte om det.