Vi for om morgonen. Alltså söderöver. Mot Nürburgring. Jag och Bosse. I sällskap av den "kvinnliga" GPS-röst som vägledde oss från början till slut och som Bosse var mycket stolt över. "Take the first turn to the right", sa hon. Vi for innan solen vaknat och ni arbetande gått upp över horisonten. Det var mörkt och det var dimmigt. Bosse ansåg det lämpligt för en marschhastighet på 170-180 genom Småland och in i Skåne dundrade vi på det viset. "Ja det gick väl bra" sa Bosse på sitt lugna, avslappnade vis. Det gjorde det förvisso. Porschen stadig som en Golf IV på vägen.

Vid sju drog vi över sundet medelst färja. Jag köpte racingcigaretter. Sen dundrade vi genom Danmark. Det är ju ett så litet land. Trots köer är det litet.

"Take the bloody ferry cross the sea", sa rösten. Rödby - Putgarten. Jag rökte, Bosse åt på Ande(r)skt manér korv. Jag är inte bevandrad, låt mig fastslå det först som sist, jag målar kanske upp upplevelser och intryck större än ni, ärade resvana, skulle gjort, men jag slogs av de nordtyska strändernas autencitet. Det är ett konstigt ordval jag vet det, men det kändes som om det plötsligt hade funnits möjligheten för att en skvadron lancasterbombare skulle kunna dra in över våra huvuden. Fan, vi befann oss i Tyskland. Andra världskriget och så! Fattar ni? Vi drog vidare.

Ja det gjorde vi. Men handikappade av de tyska motorvägarnas trafik var vi. En gång, ja det är den enda, då jag tidigare befarit dessa vägar genom Tyskland var jag tio år och stod i baksätet och tittade upp mellan mina föräldrars säten, så var Autobahn, ja jag trodde bara det fanns EN, en femfilig väg med vänsterfilen endast avsedd för sådana som oss, mig och Bosse. Alltså porscheåkare och liknande. Det var den nu inte och tyskarna är nu så vana vid sin väg att de inte viker undan ögonblickligen vid åsynen av en GT3:a i backspegeln. Det gör de rätt i, men i alla fall. Och var det inte bara ett kryller av bilar i vägen så var det totalstopp. Det var stau. På radion talades det om 6 km stau hit och 8 km stau dit. Men det höll hon tyst om, Bosses fröken GPS.

Och det var så mycket bilar och det var framförallt så mycket lastbilar att jag inte trodde att det fanns så många att uppbringa i hela världen. Det var som en lång rad av lastbilar utan lucka från Puttgarten och ner genom hela Tyskland. Nu ska ni veta att det är inga miljöpartister jag umgicks med denna helgen, men alla var av uppfattningen att godstransport är åt helvete för billigt eftersom det ser ut som det gör. Då vi var framme i Hamburg hade jag dragit på mig en släng av depression över alla dessa lastbilar. Som tur var vek vi strax av från motorvägslunken och strax blev Tyskland nåt helt annat. Från att, under autobahnsresan, ha förstått varför tyskar älskar Sverige och gör Inga Lindström-filmer i orörd natur, kom vi nu ut på så sköna vägar i så ljuva trakter att jag helt plötsligt inte begrep varför tyskar älskar Sverige, gör Inga Lindström-filmer i orörd svensk natur. Men det gör inget.

...och det vart morgon, den första dagen.

Och vi samlades vid det dignande frukostbordet och åto. Ty vi såg att det var gott. Så gingo vi alla till vårt, på det att vi skulle fullgöra de uppdrag som ådalagts oss. Så kommo det sig att vissa tankade bilen, någon lämnade sin till verkstaden, en del gav sig ut längs Nordschleife i skogarna, en stoppade sin pipa, några fotograferade, andra drack öl, en rökte racingcigg och ytterligare några drack mer öl.

Att beskriva Eifelrennen göres bäst i klump. Om det överhuvud göres. Alla ingridienser samverkade till en upplevelse contra di bilivitas. Vilket på låtsasspråk betyder "utöver allt tidigare upplevt inom motorsportvärlden och stora delar utanför densamma." När man befann sig i Eifelbergen denna helg, om det så var i depåområdet, i Adenau, eller vid Hohe Acht, så kände man sig vara så mitt i de händelsernas centrum man helst ville vara. Det ständiga myllret av bilar som for fram och tillbaka mellan depåområde och påsläpp, mellan en serviceplats och besiktning, genom Adenau och genom rondeller där sådana råkade finnas, var enastående. Bilar som för en svältfödd svensk ofta var rariteter man aldrig själv fått bevittna i verkligheten. Tog man sig sedan en runda i den där solstekta depån, var det puls, intryck och uttryck, det var unika bilar, unika kvinnor och förare, mekaniker, inte fullt så unika bilar och inte fullt så unika kvinnor, det var leenden, bratwurstar och glada funktionärer, det var en formel 1-träning på GP-slingan till vänster, en Porsche 956 på tomgång framför näsan och ett race för GT-vagnar av år 1965 - 1978 på Nordschleife strax åt höger. Och då man står där i sin villrådighet får man kasta sig åt sidan då en Jägermäister-porsche-935 önskar fri väg. Allt sker samtidigt, kors och tvärs i ett underbart välfungerande kaos. Alla tycks målinriktade och lyckliga. Och då befinner vi oss bara i en liten del av depån som vätter mot slutet av GP-slingans raksträcka. Vid tribune 11. Går vi sedan sydvästvart, så passerar vi bensinstationer, modellbils-bok/tidnings/prylstånd, småorkestrar som tycks spontanuppstått för helgen och spelar för att allt är en sådan fest och för att de älskar det. Och uteserveringar med öl givetvis, och mer uteserveringar, uteserveringar liknande de man ser i gamla stadskärnor och inte i racerbansdepåer, innan man kommer bort till gamla depån där det står uppställt mängder mängder av gamla bentleys, rollsor, bugattis, lagondor och liknande av 30-talsmodell. Omgärdade av ett hav av nyfikna och sköna damer som agerar kvinnor och prydnader åt bilen och bilens ägare. Tar man sig genom detta är det två eller tre funktionärer som ber om att få titta på biljetten, väldigt noga men väldigt vänligt. Sedan vandrar man neråt medan bil- och MC-strömmar åt båda hållen forsar förbi utmed ens sida. Att sedan sätta sig på restaurant Paddock, stenkastet utanför depåområdet, ta en kopp kaffe på uteserveringen och se sportvagnsprototyper, en grupp 4 BMW 3,0 CSL så fullblodsbred att den nära nog fyllde gatan, passera, var tufft. Fantastiskt tufft. Tidsprogrammet innehåller inga avbrott, det finns inget generellt lunchuppehåll, hela tiden är det en tävlingsklass ute på banan och ofta är det två, en på den moderna GP-slingan och en på Nordschleife, då det inte körs på dessa sammankopplat. Jag har aldrig varit med om maken. Jag har aldrig blivit så motorsportligt förälskad och uppfylld och då har jag inte ens varit ute på banan.

"Jaa, det här är mitt! Jag äger allt detta."

Börjar ni ana ett mönster?

Så här sa Kjell efter fredagens rundor, då det var han som körde: "Vilken jävla bil du byggt Ande(r)s."

Hemvägen går fort, det är inte mycket lastbilar. Den går faktiskt så rasande fort att då vi någon gång tvingas sakta ner till 100 känns det som stau. I norra Tyskland kommer vi ifatt en Lamborghini som ligger och marschar i 180 - 190. Efter några mil glider Bosse upp jämsides. Då tittar jag och lamboföraren på varandra och han nickar och jag nickar tillbaka, så där superbilsmänniskor emellan ni vet. Det är först då jag slås över min egen korrumption, hur jag lyckats förvandla mig från en liten MGB-ägare till en VIP-människa på fyra dagar. Herregud, mänsklighet! I Helsingör ligger färjan och väntar på oss. Där lämnar jag mina racingcigg på ett bord. Imorgon är en annan och mycket tråkigare dag. Utan cigaretter.

Bilens display visar 23.36 då vi svänger in på Pilgatan i Jönköping. Fröken GPS säger med sensuell stämma: "You´ve reached your destination". Då har det gått tio och en halv timme sedan vi lämnade Adenau.

Jag har som sagt inte varit i utlandet så ofta. Det har jag inte. Men vid ett av dessa tillfällen var jag på Silverstone på Englands Grand Prix år 2000. Där syntes ofta citatet "Silverstone, the home of motorsport". Och det är möjligt att det är sant, ja det är nog så. Motorsportens vagga och hem ligger säkert i Silverstone. Men himmelriket, dit vi alla längtar, det ligger i Nürburg.