Det är egentligen först när jag sitter och går igenom fotona som det går upp för mig vilka vagnar vi gavs förmånen att bevittna på Eifelrennen. Det var så svårt att hinna absorbera allt på plats. Just nu tänker jag då närmast på alla racerporscharna. Porschar i den form Porsche en gång var och som Porsche borde förblivit. Porschar som i ungdomen. Med en seger i Le Mans som allt annat överskuggande mål. I största klassen då givetvis. Ferdinand Piëch kom tillbaka. För det har han väl inte gjort - eller har han bara blivit gammal?

Jag blev mäkta imponerad då den där ex-works-MGA:n rullade förbi oss då vi satt på släpvagnarna utanför vårt basläger. Impad över dess exklusivitet. Men hur stort är det då inte med dessa porschar? Och nu må Nylanders ursäkta. De är alla, eller de flesta, befästa med en lång skön tävlingshistoria, de har rattats av en del av de absolut främsta förarna för sin tid. Bilar, som inte bara bär på framgång, de är skapade och födda i linjer så sköna att de aldrig överträffats på en racerbana. Sådan är min tanke. Andra har sin. Mina skönhetsideal formades väl av det som var framgångsrikast under min sköra ungdom. Av det och något annat. Porsche hade även kontakt med det där andra vad det nu är, på sjuttio- och början av åttiotalet. Porsche 956 och 962 bar med sig dragen från 917, den gudomliga, vilken i sin tur fötts av föregångare som vittnade om vad som skulle bliva.

Så fick jag då äntligen möta min 917. Denna älskade, mytomspunna vagn, som skapat så många historier på grund av dess styrka, svårkördhet, framgång och skönhet. Nu stod den framför mig, 917 K. Var den så fantastisk som jag föreställt mig? Inte i porschetältet, inte heller då jag såg den dra förbi på GP-slingans raksträcka. Inte alls. Men då jag mötte den i bandepån medan de andra bilarna mullrade förbi utanför depåmuren och David Piper stod bredvid sin låga grönvita bil och diskuterade med folk omkring honom, då blev det sjuttiotal igen och sirenerna från filmen Le Mans tjöt "olycka" och på andra sidan depåmuren passerade Pedro Rodriguez just Chris Amons röda Ferrari 512 S och mekaniker sprang omkring i V-jeans, cigg och polisonger. Och jag blev skolpojk igen.

Det är ju de där jävla vibrationerna man vill åt. De som skapar svikt i knäna och iver i hjärtat. Jag bad Bosse ta en bild på mig och bilen. Det blev en försiktig bild, jag syns några steg bakom, som om jag var för respektfull för att våga närma mig helt. Men 917 var tillbaka i hjärta och bilhistoria.

"Kill your darlings" talar man om inom media- och kulturvärlden, det innebär att man skall rensa bland sina favoriter för att få fram ett bättre resultat. Hur svårt det än är. En del har jag rensat, men hur skulle jag kunna...?

Inför resan, då jag slängde ut en gammal bild på Jan Lundgårdhs 935:a från 1977 på Sidan och talade om dessa modellers sällsynthet i Svedala, kunde jag väl tro att jag skulle få se samme mans sista 935, på plats, hans "Baby".

Förövrigt var 908:an en enorm skönhetsupplevelse.