Det var två BMW M1:or som tog oskulden på fredagen den 26 september. Det ilskna, vansinniga ljudet från sexorna spräckte morgonens trumhinnor och rev upp sköna sår i Eifelskogarna uppe vid Brünnchen och fick oss att se lyckligt på varandra och jubla i takt med de tyska funktionärerna. Vilken Gute jävla Morgen!

För ett par av oss var det debut på Nordschleife, det var ett nytt att mötas av alla tyska funkrionärers trevlighet och glada tillrop. Det var ett nytt att mötas av banan som sprängde fram ur skogen och det var ett nytt att möta BMW M1:ornas metalliska tjut. I Tyskland döljer man inte att det körs racerbil. Det är fria toner.

M1:orna var rasande snabba men de hade inledningsvis hårt motstånd av två Porsche 935:or, dels flatnosevagnen som tog starten, men som var borta då de dök upp på andra varvet. Kanske hade M1:orna jagat livet ur den någonstans på baksidan av bergen. Till andra delen av de 400 kilometrarna bjöd Kremer-vagnen upp till kamp men BMW-bilarnas tempo var för hårt.

400-kilometersloppet hade ett fullständigt vansinnigt stratfält på över 150 bilar med en spännvidd som sträckte sig från de fyra stora, över mängder med porschar, MG:s, jaguarer, triumphs, alfor, lotusar, alpiner, corvetter, mustanger, med mera till en Pantera som hade en come-together med en liten, liten Steyer-Puch. I starfältet fanns även tre svenska elaner med Tomas Henrysson, B-Å Bengtsson / Per Broberg och Anders Ek / Lars Wramell. Henrysson var snabbast av dessa och alla andra elaner i fältet.

400-kilometersloppet satte upplevelseribban högt. Lyckliga vände vi åter mot baslägret. Vi var som Gulliver på hans resor. Vad var det för värld vi kommit till?

Nästa del:
Hur gick det för våra grabbar?

______________________________________________________________________________________________________