Det kan sägas om en F1:a som skjuter genom tunneln i Monaco eller uppför Eau Ruge på Spa. Med varvräknarnålen på 19000 varv. En glasfiberklädd liten Elan plågad till bristningsgränsen, med skälvande kaross. Eller en splitter ny Porsche GT2 på fullt blås runt Ringen. Där det utförs en maxprestation, där gränser tänjs, ligger också en njutning och en tilfredsställelse över att få ge utlopp för den styrka och kraft man besitter. Stoltheten över kompetensen. De avancerade fortåkarbilarna är sådana. Snabba som vansinnet och skapade efter farten, för att bryta så smidigt som möjligt genom luften. Funktionen blir elegans och estetik. Det effektivaste blir det vackraste. En sanning som funnits så länge människan velat utveckla fortåkandet och gjort det till något eftersträvansvärt. I få fall är denna sanning mer uppebar än då det gäller bilar. Men det finns några för vilken den är än tydligare.

Det var ju det här med att lära sig den nya kameran pro primo. Vad bättre då än att öva på vindsnabba cyklister som far förbi utmed landsvägen. Och allt som fotograferas skall ovillkorligen redovisas. Så står det i klubbens stadgar. Dessutom ger det mig en möjlighet att förmedla cykelåkandets skönhet för lite bilfolk pro secundo. Det finns nämligen en hel del som borde intressera en bilentusiast. Beröringspunkterna är flera. Det är kropp och fordon mot elementen. Att färdas så fort det är möjligt, inom gebitets regler och förutsättningar, med friktionen, tyngdkraften och luften som motståndare. Och det är skönhet.

Fyra hjul contra två. Maskin som kraftkälla contra människa. Men mycket är likt. Utvecklingen av aerodynamik, av matrial i ramar, ekrar och hjul, av växelreglage och bromsar. Många cyklar och hjul tillverkas numera liksom inom den avancerade bilbranschen i kolfiber. Man använder vindtunnel för att få fram ultimat utformning av cykel och människa i kombination. Lotus tillverkade får ett antal år sedan en tempohoj som kom att slå nytt världsrekord i entimmeskörning med engelsmannen Chris Bordmann vid pedalerna.

Men det är även upplevelsen av farten, doften och landsvägen. Serpentinsvängarna nerför Ådalsvägen i Huskvarna är var och en som Karusellen på Nürburgring. Håll ut inför kurvan, bromsa in, vik in, rätt lutning och kämpa emot centrifugalkraften genom kurvan. Räta upp och ta i igen. Öka. Eller de riktiga kanonerna som i de stora etapploppen i Europa kastar sig utför berg på smala vägar och kommer upp i farter av över 100 knyck. Då är det vansinnigt. Vansinnigt men enastående på ett vis som endast kan liknas vid den tidiga bilsporten, om man vill fortsätta att göra jämförelser. Tajt mellan vägräcke och avgrund. Skyddade enbart av sin skicklighet och en välvillig hand från ovan. Det är nervpåfrestande att titta på när det är torrt, nästan olidligt i regn. Italienaren Paolo Savoldelli är mästaren i denna konst.

På samma sätt som det finns en förfining och estetisk njutning i en racerbils utformning gör det i en racercykels. Som en bilförare stolt drar på sig flamsäkra handskar och hjälm gör cyklisten. De tajta, slimmade byxorna, ändamålsenliga, skapade för att skapa så bra förutsättningar som möjligt för fortåka och därför i förlängningen vackra. Skor, handskar, hjälm och glasögon. Cykelns fälgar, antal ekrar och fälgkantshöjd, växlingsreglage, sadel, lackering och styre. Allt bildar en enhet som rätt sammansatt gör en enastående vacker bild. En bild av mänsklig och teknisk skönhet i ljuvligt samspel.

Farten, och känslan av den, är liknande. Däremot är den fysiska kampen annorlunda, smaken av blod i munnen i en brant uppförsbacke, att fortsätta att pressa sig trots att allt i kroppen bjuder motstånd, skriker NEJ. Att ta slut. Där finns enkelstarterna - tempoloppen - kampen mot klockan, och där finns linjeloppen där det handlar mycket om lagkörning, taktik och smartness. Där är de explosiva spurtarna, som axel mot axel gör upp om segern om klungan är samlad vid målgång. Dimensionerna är flera. Det finns en hunger och aggressivitet i cykelåkande som är erotisk. Ett nederlag som är fullständigt, svidande och vackert.