THE CROSSOVER

JAG TÄNKER ATT VINTERN OCH VÅREN KORSADE VÄGAR MED VARANDRA FÖR FÖRSTA GÅNGEN DETTA KÖLDENS ÅR, SISTLIDNA HELG. Jag tänker att magin från motorsport-sändningarna på TV har försvunnit. Jag tänker att det nog är ofrånkomligt, fast så ändrar jag mig lite och tänker att det kanske ändå inte behöver vara så. Det där med den försvunna TV-magin alltså (inte vinterns och vårens crossover). Inte helt och hållet. Ja, det är vad jag tänker på.

För några veckor sedan hårdsatsade SVT på Svenska rallyt. Det sändes live och i efterhand. Det filmades underifrån, från sidan och från ovan. Hopplängd, mellantider och hastigheter redovisades. Det var trippla kommentatorer och det var HD-upplösning på 70-tumsskärmar. Och snart drar Formel 1-sändningarna igång för året, med superfuckingslowmo, in- and outcarcamera, direktkontakt med förarna under loppen och kameror uppkörda mellan hägg och syren - det är tur att de slutar med grid girlsen. Men sätter det själen i svaj?

Jag tänker - som förhållandevis ofta, på hur det var in the seventies. Då man väntade i timmar på sportspegelns enda sändning i veckan för att se fem sekunder Björn Waldegård i en Porsche 911 i svartvitt över ett krön, eller få resultatet från ett F1-lopp på Kylami i Sydafrika flera dagar efter målgång, och då få reda på att Ronnie brutit - bara det - och vara nöjd med det. Eller åtminstone milt upphettad. En gång, men det var i slutet av sextiotalet, inväntade vi, tre snoriga bröder med nyssinkomna kinder, på en VM-deltävling i motocross - det sände man - (och Bill Nilsson var the man) bara för att mötas en en djävla stillbild på någon jävla prinsessa eller drottning som dött. Hela jävla dan visade de den stillbilden.

Men ibland, år då det gick fort för Ronnie, visades ibland hela F1-lopp. Jag har sett sändningarna nu i efterhand och det är kvalitet à la Byarums bygdeförening, men det var fantastiskt då och satte en i spinn i veckor. Nu är det skit.

Det är skit. Så tänker jag länge efter Svenska rallyt-sändningen. "Skit". Det går inte att titta på eftersom det framkallar tankar och funderingar av vad i helvete de har lyckats misslyckas med. Jonas Kruse säger att "där gled han ut lite mycket." Det hade varit bättre han hållit käft. Är all magi forever förflugen? Kan man inte längre räkna med att beröras av det man en gång gjorde? Är det den flydde ungdomen som besitter alla möjligheter till svaj i själen?

Men så i helgen korsade vinter och vår varandra på TV. På ettan sändes världscupsavslutningen på längdskidor från ett vitt och kylslaget Falun - det håller fortfarande måttet - och med hjälp av dagens vidunderliga teknikaliteter kunde man chromecasta sin youtube med livesändning av hela helgens Goodwood Members meeting till TV-apparaten. En vinteridrott gick till vila, och en vår-sommar-höstaktivitet startade upp och jag fann mig till stora delar trollbunden av motorevenemanget. What the fuck!? Är det bilparken? Sportvagnar från anno datzumal som är anledningen? E-types, Cobror och - min Gud - en Porsche 910! Formel 5000 från 70-talet? Grupp 5-vagnar från den tid då porschar, BMW:s, fordar och annat byggdes bredare än både förr eller senare? Det är onekligen en del av sanningen, en del sitter i den där utsvängda plåten, fäster i det feta slicksen. Men är det allt?

På Goodwood snöade det, det var minusgrader på natten mellan lördag och söndag, så snön som föll i mörkret låg kvar hela tävlingssöndagen. Men påverkade det evenemanget?

Man får ge sig för engelsmännen. De beter sig som forna tiders brevbärare. Posten skall fram till vilket pris som helst, oavsett vad. Och du skall sedan, inte med en min, göra sken av att du gjort något utöver din plikt. Engelsmännen tycks i dessa stunder samlas som under det andra världskrigets Dunkirkräddning över havet. Och David Coulthard sveper en tunn scarf om halsen inför en TV-intervju. Keps bär han och han nämner måhända vädret, den bistra blåsten, men inte för ett ögonblick att det får honom att beklaga sig. Stoiska intill idiotins, eller skönhetens absoluta gräns är engelsmännen då. Funktionärer, förare, mekaniker, publik och försäljare. I stark byig vind som blir nordlig under söndagen. De tar sig an det de har föresatt sig med en seriositet som är oöverträffad i världen.

Och även om de har bilarna, miljön och nostalgin på sin sida, så är det de sublima, allt-i-akttagande, respektfulla och kunniga kommentatorerna som lyfter hela föreställningen - alla bilars historia, de misslyckade versionerna, de lyckade satsningarna, de med vördnadsfyllda stämmor hyllade förarna - upp på en nivå, som är seriös, respektfull, torrt humoristisk och som skapar känslan av oändlighet. De transporterar - eftersom de ser det som sin uppgift, likt brevbäraren - gångna tiders liv, genialitet, konstruktioner och skönhet, vidare, till framtiden. Från Då, över Nu, till Sedan. Härifrån och i evigheten. The Crossover.

Göran