Det är vittberesta och erfarna herrar vi har i klubben. Det nittonhundrasjuttioandra året efter herren jesus födelse begov sig tvenne män från vår stad, vid skilda tillfällen, till England och Brands Hatch. Kanske inte med myrra och rökelse men med kamera och verktygslåda. Detta var en tid då inte alla F1-lopp innehade VM-status, så kunde det komma sig att Brands, detta år, inte bara huserade ett, två, utan snarare tre eller fyra tävlingar med F1-bilar i. Ack! På våren kördes "Race of champions", sommaren var vikt för VM-loppet och hösten bjöd på ett mycket märkligt mixat race med både F1:or, F5000- F2- Formel Atlantic-bilar och sportvagnar i en stor engelsk mix. Tävlingen blev ingen succé och kom aldrig att upprepas.

Citaten nedan är hämtade från boken: FORMULA 1, THE AUTOBIOGRAPHY

march engineering

March grundades 1969 av Max Mosley, Alan Rees, Graham Coaker och Robin Herd. Och företagets första bil var en F3:a, men redan året därpå, 1970, satsade man på F1 och inte mindre än sex bilar tävlade det året, bl.a använde Tyrrell sig av märket vid denna tid, för Jackie Stewart och Johnny Servoz-Gavin. Ronnie Peterson inledde sin F1-karriär detta år i en March som ägdes av det lilla privatstallet Antique Automobiles. Dessutom körde fabriken själv med tre bilar där Jo Siffert och Chris Amon var de stora namnen. Redan första året vann man tre gånger, ett VM-lopp (Stewart) och två utanför mästerskapet (Stewart och Amon). Men företaget nöjde sig inte med Formel 1, man kastade sig även in i Formelklasserna 2, 3 och Ford och deltog även med sportvagn i transatlantiska CanAm.

1971 tog man fram den rundnosade 711:an med vilken Ronnie hade så stora framgångar och slutligen blev tvåa totalt i VM efter bl.a. fyra andraplatser. Två av dessa direktsända i svensk TV! Dels det i Monaco som blev Ronnies verkliga genombrott efter en imponerande körning som ledde till en andraplats efter en överlägsen Stewart och dels det historiskt täta och snabba på Monza där Ronnie slogs med några tusendelar av Peter Gethin i det snabbaste F1-lopp som körts. Åtminstone fram till årets lopp på samma bana.

Till -72 tog March fram den vackra 721X som dock bara kom att köras i tre GP med en nionde plats som bäst innan man istället tog sin F2-bil och placerade F1-motorn i och gav beteckningen 721G vilket är den bil som körs här på Brands. En tredjeplats av Ronnie på Nürburgring blev årets bästa resultat. Och Marchs senare historia har vid denna tidpunkt inte inträffat än ....

"Mike the Bike" Hailwood, av många betraktad som den bästa motorcykelåkaren någonsin, tog nio VM-titlar i motorcykel innan han tog klivet över till Formel 1. Men efter bara tolv GP återvände han till MC-åkandet och stannade där i sex år innan han åter tog steget tillbaka till F1 1970. Nu körandes för John Surtees, den ende som lyckats bli världsmästare på både två och fyra hjul. Efter en svår krasch på Nürburgring 1974 drog han sig tillbaka men återvände, igen, då till MC-racingen och Isle of Man 1978 och vann sin klass. Han återupprepade bravaden året efter innan han åter drog sig tillbaka. Någon mer comeback blev det inte, han förolyckades i en trafikolycka tilsammans med sin dotter 1981.

Denny Hulme blev världsmästare 1967 i en Brabham. 1961 hade han kommit till England som ung lovande förare och finansierade sitt tävlande med att samtidigt jobba som mekaniker för just Jack Brabham.1968 gick han över till sin vän och landsman Bruce McLarens stall och blev tvåa i VM bakom stallchefen, samtidigt som han vann det transatlantiska sportvagnsmästerskapet CanAm för samma märke både -68, -69 och -70. Bruce själv omkom under test av en av sina CanAm-vagnar i Goodwood 1970 men Hulme blev kvar hos McLaren under resten av sin F1-karriär, alltså fram till och med 1974.

Enastående egentligen så framgångsrika nya zeeländare och australiensare var i F1 under sjuttiotalet. Både som förare och konstruktörer.

Om F1-livet sa han: "I don´t like fame. Deep down inside it´s nice to know I´ve done it, but the speeches and social functions are agony."

Hulme fortsatte köra racerbil hemmavid och dog så, bak ratten i en BMW M3 av en hjärtattack i Bathurst 1000 under 1992 års tävling.

Chris Amon betraktas ofta som den bästa förare som aldrig lyckades vinna ett Grand Prix. Drabbad genom åren av en smått otrolig otur. Gång efter gång hade han pole position och lika ofta tycktes han vara på väg att vinna innan ett fel på bilen tvingade honom att bryta. Jochen Rindt utrryckte vid ett tillfälle: Jag har bara två konkurrenter "Stewart och Amon". Trots det vann nya zeeländaren aldrig ett enda GP-lopp. När han då äntligen vann Argentinas tävling 1971 räknades det för första gången inte in i VM. 1968 var Amons stora år och borde då inte bara vunnit flera GP, han skulle blivit Världsmästare. Hans stallkamrat det året, Jacky Ickx talade långt senare med journalisten Nigel Roebuck om detta: "I felt very sorry for Chris. He was truly a great driver - quicker than I was, yet it was me who finally got a win. He must, I'm sure, be the unluckiest driver there has ever been in racing."

Själv hade Amon än annan syn på det:
"Unlucky? I guess I was - but I'm alive. Look down the grids from those years, and think of how many guys didn't make it..."

Sågverksägaren Ken Tyrrells F1-stall inleddes via Matra- och Marchbilar innan han konstruerade sig en egen
med hjälp av Derek Gardner. Bilen med beteckningen 001 tog, med Stewart vid ratten, pole position i sitt debutlopp. Samarbetet Tyrrell/Stewart inleddes redan 1964 i Formula 3 vilket slutade med seger och förde Stewart till BRM och Formel 1 året därpå, och när Tyrrell tog klivet in i F1 återupptogs samarbetet och fortsatte under Stewarts hela karriär, ända fram till den olycksaliga avslutningstävlingen i USA 1973 då Francois Cevért omkom under träningen och stallet avslutade säsongen i förtid.

Ken Tyrrell: "Francois had become part of our little family. His enthusiasm and character were such that he sort of lightened our lives. He was always outgoing and there was a sparkle about him. The loss of Francois must have been close to losing a son."

Jackie Stewart: "He was a great pianist. His great piece was Beethoven´s Pathétique piano sonata. Every time I hear it there is only one man in my mind. I don´t know if those who read this belive in life after death, but Francois Cevert´s spirit is absolutely buzzing around."

Själv sade Francois:

"I am very attached to life, I am happy to be alive. But I don´t think I can give up racing, because it is that that I love above anything else."