Vad är det han funderar på, Ronnie? Ger inte motorn den kraft han vill ha? Indikerar de första träningstiderna att han har problem att hänga med?

Så är han åter i Sverige. Han har haft fem chanser på sig hittills, att vinna sitt hemma-GP. Aldrig har han varit närmare än premiäråret då Denny Hulme passerar honom på slutvarven. Nu är han kommen hem med VM-seriens överlägset vassaste bil och med dubbelsegrar i de två senaste loppen i Belgien och Spanien. Och så verkar det ändå inte räcka till!? Vilket är det han irriterar sig mest på, är det Mario eller är det Nikis nya jävla fläktbil?

Ronnie ville otroligt gärna vinna i Sverige, trots, eller kanske på grund av, hans emellanåt lite frostiga förhållande till hemlandet och då kanske främst en del av media, där herr Svanlund från TV och kvällstidningsexperter trampade runt och ställde frågor som var okunniga och ofta uppfattades insinuanta och nedvärderande av en ganska känslig och stolt Peterson. Det var långt från den kunskap och erfarenhet som fanns i England, tycktes han tänka. Så upplevde ialla fall jag det. Därför blev det ännu viktigare för honom att göra väl ifrån sig när han väl var på hemmamark. Och nu är det sjätte gången, detta år som man av någon anledning kör torsdag - lördag.

Men han kommer bara att köra till sig fjärde plats på tidsträningen så hans oro verkar befogad. När starten sedan går förlorar han direkt en plats till Riccardo Patrese. Men det är inte slut på eländet, på varv sju kommer han in i depå med punktering. Det läser jag mig till att det var. På plats upplevdes det som det var alldeles omedelbart efter starten, på andra varvet. Men F1-lopp kommunicerar en annan tid och ett mycket intensivare skeende än då man sitter lugn i TV-soffan. Alla känslostormar som det första varvets frisläppta vansinne skapar, hinner inte lägga sig förrän man förvånad upptäcker att varvtavlan redovisar att sju varv redan är avverkade.

"Helvetes, jävlar, satan!" "Ronnie i depå", "Loppet kört!" "Jävlar, jävlar". Men däcksbytet går förhållandevis fort och han är snabbt iväg igen och sätter igång en klappjakt som gör publiken stolt och lycklig. Stolt och lycklig över sin svensk. Uppåkningen tar dock stopp då han kommer ifatt Patrese som parerar alla Ronnies omköringsförsök. Den svenska pressen höjer sedan samstämmigt rösterna och talar om stängningar och osportslighet, lika enögt som den svenska pressen alltid gör då en svensk befinner sig på den förlorande sida. På samma vis som samme Patrese länge fick skulden för vad som hände i Monza några månader senare. Kanske var jag en del i klagokören den där lördagen den 17 juni, jag minns inte nu, det är alltid lättare att vara rättvis och objektiv 30 år efter det att en händelse skakat om en. Det blir i alla fall ingen seger för Ronnie, han fastnar där bak Patrese på tredje plats, men vinner publikens oreserverade kärlek och respekt för sin framfart. Han har trots utebliven seger lyckats bevisa för sitt hemland att han är bland det snabbaste som finns i en racerbil och att han fortfarande tillhör eliternas elit inom motorvärlden. Jag tror att han tyckte om det.

ronnie