MAN MÅSTE SÖKA SIG NYA VÄGAR FÖR BIL OCH SJÄL. Det finns inget annat. Man måste köpa sig tält, sovsäck, liggunderlag och ge sig ut på vägarna med sin MG. Man måste bekanta sig med nya underlag och vibrationer. Uppleva främmande gryningar. Man måste testa sig själv och sin bil på det som är okänt. Jag lämnar alltså det bekväma för det spartanska. En MGB förhåller sig till exempel mot en samtida Volvo V90 som ett tält mot en natt på ordinärt hotell. I ett tält upplever man skiftningar i den omgivande atmosfären och temperaturen lika tydligt som man i en MGB känner ojämnheter i asfalten på vägen. Ibland såpass att får man göra mothåll med hela kroppen då man ser en fördjupning närma sig. Man kommer nära elementen. MGB GT-kupén fylls under färd av bensinångor (då webern pressas) så som tältet stationärt tar in de syrliga morgondofterna då dagen bräcker. Gränserna tunnas ut. Jag kör alltså en MGB GT. Wikipedias definition av Gran Turismo eller Grand Tourer är denna: En GT-bil utmärks av att den är sportbil som fungerar till annat än rena sportändamål, oftast är den avsedd att transportera två personer och deras bagage så snabbt och bekvämt som möjligt över längre sträckor./.../I bilden av en Gran Turismo ingår det oftast ett välvårdat och välbärgat par eller den livsbejakande ensamme mannen. Jag skojar inte, det står så. Vilket är något att leva upp till för både bil och människa. Jo jo. Jag har flytt värmen och asfalten i Jönköping för den betydligt mildare värme som utlovats här i söder och jag söker havet och de öppna landskapen, och var bättre finna dem än på Tobisviks campingplats i Simrishamn dit jag anländer en fredag i juni. Det här är nytt för mig, jag har aldrig campat själv och aldrig sovit nykter i ett tält. Ja förutom i lumpen. Därför får jag iaktta och lära mig seder och bruk på en campingplats. Det inser jag direkt då jag svängt in på anvisad plats, klivit ur och känner mig betraktad. Här tycks finnas tanken på att DEN som är på plats innan DEN ANDRE , har rätt att med all tänkbar misstänksamhet och nedlåtenskap stirra ut den nyanlände utan att för en sekund vika undan blicken. DOM sitter på SIN plats (som de BETALAT för) och betraktar DIG hur mycket de vill från SIN plats, för att avgöra om DU är en av DOM. "Nej" hoppas jag att de tänker medan jag försöker slå i ännu en tältpinne med fälghammaren. Min obekvämlighet mildras dock då jag bakom mig hör en kvinnlig göteborsk stämma: "Kolla bilen. Såå fräck" och till det ett lika kvinnligt svar och jag föreställer mig två mycket vackra väninnor i lämplig ålder och jag stärks i min osäkra nybyggarroll. Där fick han, grannen. Och så reser jag tältet.
Jag söker naturen men även lugnet - om det är en briljant idé att då bege sig till en campingplats har jag inga direkta uppfattningar om, men jag har nyss, ganska hyfsat, (det är ju shakedown) rest mitt tält och gjort mig redo för en promenad in till Simrishamn, då familjen från helvetet kommer infarande. Två stora bilar i hög fart kör direkt till motsatta hörnet från tältområdet (de har säkert slagit upp sitt bohag här med korta och jämna mellanrum, och ut strömmar två vuxna och 7-8 barn i ett åldersspann där ingen kan betraktas som lågmäld. De väsnas och skriker och blir åthutade med "Om du inte slutar åker vi hem"! Men Österlens höga himmel - den ÄR det - sansar mig, jag granskar kartan över campingen, går en runda och ser campingplatsens tredje tält, beläget på tryggt avstånd från barnfamiljen, på en nock utmot havet med ett krypande enebuskage mellan mig och sandstranden. Redan nu, genom morgonens ljudkuliss, hör jag bränningarna slå in mot stranden och jag tänker på hur ljuvligt det kommer att bli kommer natten. Upprymd över denna möjlighet vandrar jag campingplastens huvudstråk fram, mellan nymornade och hundrastande, jag vet ännu inte hur man gör - skall man hälsa, säga gomorron med ett leende eller se ner i backen. Vissa hälsar, andra inte, så klokare blir jag inte. Det är samma receptionist som då jag kom, jag tänker att vi har något gemensamt eftersom hon pratar skånska som jag, innan det slår mig att här är just den egenheten inte så annorlunda. Det går alldeles utmärkt att flytta och jag kan lämna in min mobil för laddning hos henne. Jag köper kaffe med påtår och börjar känna mig socialt nyfrälst. Jag vandrar tillbaka, river och flyttar mot havet.
Då jag en stund senare vandrar huvudstråket till receptionen igen med min mobil har campingen vaknat till ordentligt. Det är häckar som skall klippas, det är framdragna solstolar, sammankomster och allmän livlighet av ett folk - som om jag skall vara ärlig - ser ut ungefär så som jag tänkt mig, de flesta över sextio, i ganska bedagade kläder och kroppar. Då, i stugan som ligger närmast receptionen, med tillhörande stort trädäck, sitter en mänsklig hägring. Tänk er husbilarna, tänk er husvagnarna, tänk er trötta och lite överviktiga campingbor. Stelnade. Känn in det. Och då alltså, mitt på det där vidsträckta trädäcket, sitter en gudinna, i vita små shorts, vit bh, fullständigt avslappnad med slutna ögon, i lotusställning, vänd mot alla som går förbi. Jag snubblar till. Hennes mage är hämtad från ett fitnessmagasin och gyllene. Naveln. Jag snubblar till. Det strålar omkring henne. Det är nästan så hon svävar i sin absolut suveränitet. Vad gör HON här? Bland oss. Med sitt lugn och sin överjordiska skönhet? Hon tycks helt befriad från betraktares tankar och blickar och därför likgiltig, eller fullständigt medveten om sin egen gudomlighet och därför lika likgiltig. Hade jag nu varit Ulf Lundell, som bor här strax breve, hade jag i nästa kapitel inlett en het romans med denna mystiska skönhet, vilket lett vidare till åtrå, svartsjuka, ruelse och uppbrott i de därpå följande kapitlen. Men det är jag inte. Jag går till receptionen. Förundrad. Jag trivs vid havet. I buskaget sitter småfåglar och sjunger, svalor sveper tätt, tätt över den den gulbrända marken. När svalor flyger lågt blir det regn, heter det. Tro fan. Detta år förtorkar till och med trovärdigheten ur gamla beprövade visdomsord. Något regn tror jag inte på.
Sålunda nöjd med mitt nya boende vandrar jag förnöjd strandpromenaden in mot centrum. Vid hamnen står "Sillavagnen". Den var stängd då jag tog ankomstkvällens sena vandring hit. Det är gatukök a la Simrishamn. Nu skall jag äta sill på hårt bröd. Det står två äldre herrar i den. Båda ordentligt tatuerade, graverade långt före dagens modetrender, på sjömäns vis. Han som tar emot min beställning är stel i kroppen, halvvänd, som om han blivit fast i en vridning bort. Efter alla år till sjöss tänker jag. Vi småpratar lite alla tre, så som man gör då man känner trivsel i varandras sällskap. Jag frågar efter vägen till Autoseum och Lundells galleri och får mig vägen förklarad på bredaste skånska. "De vao en trejvli kaur" hör jag den vridne säga till sin kamrat då jag går i den riktning de pekat. "Trejvlig kaur" tänker jag och rätar ytterligare en halvtum på ryggen. Det är vad jag kan vara: "En trejvli kaur" och jag gör ännu en notering för "godkänd" i socialiseringsboken.
"Rockhead art" är Ulf Lundells galleri för egen konst. Det är med försiktiga steg jag närmar mig Galleriet. Har man någon obligation på ett galleri? Skiljer det sig från ett museum? Måste jag som inträder stå tillräckligt länge inför vart och ett av konstverken? Måste jag verka vara i köptagen? Blir jag misstänkliggjord? Och what the fuck om hans Aston Martin står utanför, om han skulle vara där själv? Hur förhåller man sig till någon man lyssnat och läst under så stor del av ens veka år? Oavsett vilket agerande man väljer så blir det tillgjort. Jag tycker om en del tavlor, inte så mycket andra. Det jag tycker om söker något, de andra begränsar det genom en tillagd naivitet. Förutom jag är det ett sällskap på fyra i galleriet, man och hustru, med dotter och pojkvän föreställer jag mig. I det jag tänker att dottern är den vackraste kvinna jag sett, lik en ung Marie Bonnevie, funderar jag allvarligt på om jag tillägnat mig Lundells blick. Vad är detta jag ser och ständigt ser. Jag förhåller mig till konsten, tar lagom tid på mig, frågar om jag får fota därinne, "Det går bra" säger Lundells nyligen f.d fru och jag tar ett par foto och lämnar sedan lättad. Det gick väl bra så.
Autoseum har jag fått tips om. Mycket bil, en hel del tävlingsfordon, Lill-Lövisutställning med mera. Det är sant. Mycket bil, en hel del tävlingsbilar jag undrat över vart de tagit vägen, enorma mängder av gamla Lill-Lövishjälmar och en del av hans f.d bilar. Men de står så trångt alla fordon, uppradade och berövade sin livsnerv. Allt är upplevt, allt är över. De skall icke befara fler vägar. "Kör skiten", tänker jag och undrar över varför ingen gjort en Escort-replika på Calle Pipers och STP-stallets så klassiska design. Genom byn sedan, präglad av den tidiga sommarturismen, en fika på en uteservering dit även sällskapet från galleriet tagit sig. I knäet försöker jag vinkla kameran mot den så sköna, så att det inte skall märkas. Tar ett kort.
Tillbaka på campingen har mina tältgrannar dykt upp. Man och kvinna. "Fin bil". De skall bli mina bästisar. De bjuder över mig på en öl, men jag tackar nej. Någon måtta får det vara på socialiserandet. Vi pratar mest från våra respektive läger. De är "i stan" för antikviteter. Vi pratar nostalgi och musik. Mannen har spelat mycket genom åren, sextio- och sjuttiotalen pop och rock på riktigt, sedan dansband "för pengarna". Vi kommer givetvis in på Lundell, eller "Ludde" som han säger, en man som inte smeker medhårs, och å andra sidan Björn Skifs: "Hade jag skrivit om hur han betett sig hade jag fått på fan - ett sånt nationalhelgon rör man inte ostraffat". "Nä så är det med dubbelmoral" säger jag. Närmare receptionen finns ännu ett litet tält, som mitt, inklämt mellan husbilarna, bredvid det står en mörk, danskregistrerad MGA. Han kommer bort till mig senare, som märkeskamrat och undrar över tänkbara MG-verkstäder, skulle något hända på vägen åt Stockholm. Han har aldrig varit i Sverige tidigare och han är närmare de sjuttio. Konstigt. "Den häur ä dou lidda stolt öuver!" säger en skånsk man, syftande på MG:n och jag vet inte om jag betett mig stroppigt. Han har dykt upp som från ingenstans och står nu bredbent och stabil och självklar halvmetern bak bilen. "Jau hadde en kompis som hade en sån men den blejv baura en stor rosthaug. Dinne äe jo follständit perfekt jo". "Nja", svarar jag, "det finns nog skavanker på denne också". Att resa själv tvingar en till möten, hur små de än tycks vara är det bra. Det är berikande. "Jag trodde det där var en brudmagnet", säger min granne sedan mannen försvunnit, "men det är ju bara en massa gubbar som flockas runt den." Jo. Söndag, och småfågelsången kommer tidigt, till ackompanjemang av vågornas svall ljudlägger de den den mycket tidiga morgonen, innan morgonljuset förtydligat dagen. Sedan följer värmen och det blir dags att plocka samman och säga hejdå till MG-dansk och receptionissa och mina grannar och som alltid vid uppbrott blir jag melankolisk och lite nedstämd. Ännu något som tar slut. Så rullar jag norrut längs kusten. In och upp på Stenshuvud, med en förgylld urskog som man uppslukas i och som är tät av fågelsång och insektssurr. Genom det vandrar man upp till huvudet själv och ser ut över gränslöst vatten, gränslösa stränder, gränslösa skogar, gränslös himmel och gränslös sommar. Haväng sedan, med sin stenåldersdös och fiskeläge med bottengarn och kilometerlånga uppdragna fiskenät på tork. Man trodde knappt det förekom längre. Och flickor på hästar som badar. Det gör något med en Österlen. Jag trivs bra här, såhär nära havet vill jag bo. Men för nu vänder jag hemåt, genom ett Skåne som jag växt upp i men ändå är mig obekant, lämnar avfartsvägar och smala gator bakom mig. E4:an sedan. Göran |
