REPORTAGET SOM ALDRIG BLEV KLART
Text & foto: Göran Larsson där ej annat anges

Jag besökte Leif Norberg i slutet av 2011. I akt och mening att skriva ett reportage om hans händelserika liv inom motorsporten. Det blev aldrig färdigt. Bland annat för att den tidning jag tänkt att skriva för senare kom att läggas ner. Nu är han död Leif, och jag samlar ihop mina anteckningar för att till slut ända färdigställa det som aldrig blev klart då. Det får bli minnesord för honom.

DET ÄR DEN 1 NOVEMBER. DET ÄR FÖRMIDDAG. EN TISDAG. Det är så mycket höst och tristess man kan föreställa sig. Gula löv i drivor på marken. Himlen som ett diffust något. Jag närmar mig en oansenlig byggnad i ett anonymt industriområde nästgårds med en återvinningsstation i Jönköping. Det enda som tyder på att det här ligger en av de mest välrenommerade verkstäder vad gäller historiska racingbilar i landet, är, förutom en Millers Oil-skylt på taket, att det är så här det brukar se ut i England, då man står inför en stor bilbyggare. Här i denna svenska motsvarighet ligger Leif Norberg Motorsport.

I slutet av 80-talet upplevde världen en ekonomisk boom, det gick bra för Electrolux och de beslutar sig för att sponsra den malaysiska bilracingen. Man väljer att gå in i grupp A som då är den populäraste klassen och som ges mycket sändningstid i TV. Leif tillfrågas: "Vill du köra?" Man känner till att han tävlat i motocross och att han äger några sportbilar. Nu erbjuds han därmed en styrning i en Toyota Levin i mästerskapet. Leif har då aldrig suttit, än mindre tävlat i en racerbil. Jag märker ganska snart under vårt samtal att Leif sällan varit nödbedd eller missat en chans. Han svarar därför Ja.

Det går bra med Toyotan och till nästföljande år satsar man på den än exklusivare Super Sagaserien och kör en Proton Saga, en grupp 5-vagn på 1600 cc och 160 hästar. Bilen levereras till teamet i halvfabrikat. Monoqoccen är klar, men hjulupphängningar, bromsar och stötdämpare konstruerar Leif själv. Det har han gjort tidigare, men då har det varit för MC. Nu ritar och skapar han två Proton Saga för teamet. På morgnarna vid 07.00 sätter han sig sedan i varmkörd bil, redo för en timmas test innan banan öppnar för officiell träning. Den är fullbokad året om, så det gäller att passa på. Från fönstret på sitt kontor kan han sedan hålla koll på om någon konkurrent ger sig ut för ett testpass. Sedan ritar han om, bygger, testar. Prövar nya lösningar. Konstruerar, bygger, testar.

Då jag emellanåt försöker införa en tanke på problem eller möjliga tveksamheter de haft, tittar han på mig lite från sidan med en antydan till förvåning i blicken, så jag håller snart inne med mina problemfunderingar innan jag hinner ge luft åt dem. "Reflektera inte om det är problem du reflekterar." Så tycks han tänka. Givetvis utan att ens närma sig tanken, han tycks inte se, eller reflektera, åt det hållet.

Så här långt kommen i vår pratstund har jag kommit till insikt: jag skulle behövt en bandspelare!

Det går väldigt bra från start för teamet, och det andra året vinner stallet mästerskapet med Alex Yoong bakom ratten. (Alex Yoong, sedermera F1-förare för Minardi, men de var "för snabba för Alex", enligt Leif). Själv kör Leif bara några inbjudningslopp. Electrolux vill ha inhemska förare i bilarna för att få så stor genomslagskraft som möjligt. Racing är populärt och lockar stora åskådarmassor. Serien får mycket sändningstid i TV. Electrolux är nöjda. Men ibland bjuds ändå Leif in som chaufför. Då kan han dyka han upp, från en affärsresa, på lördagen och utan träningstid, får starta sist och kör som fan. Särskilt i regn. Då vinner han.

Leifs bild

Han köper sedan en Zaakspeedescort av det tyska Rothmansstallet. En bil som tidigare körts av Hans Heyer och Armind Hahne. Klassen är Asian Supercars. Men den kör han själv. 1991 köper Electroluxstallet in en BMW M3:a som Steve Soper blivit tvåa med i DTM. Bilen byggs om till en 2,5-liters grupp A-vagn och kompletteras med en likadan, reserverad för en inhemsk förare. Leif vinner mästerskapet. Han kör sedan två år till i Pacificserien.

Leifs bild

1994 blir han stallchef för det Formula Asia-team som Electrolux satsar på härnäst, bland andra har han åter Alex Yoong som förare. Klassen ligger han förövrigt själv bakom. Tillsammans med Yoong Yin Fa (Alexs far), Gunnar "Dodde" Broberg och Jeff Amin etablerar han formelbilsracing i landet. I sitt team får han förstärkning hemifrån då Niclas Jönsson kör ett år för Leif. Genom Niclas kommer han i kontakt med ett annat klassiskt racingnamn: Slim Borgudd, som ersätter den dåvarande race engineer som skapat relationsproblem med övriga i teamet.

Om Slim har Leif bara lovord: "Noggrann, fantastiskt duktig. Bästa race engineer jag träffat." Och det är i de stunder då det är så fantastiskt att sitta och snacka med Leif - plötsligt dyker det upp namn ur racinghistorien med en berättelse som gör en legend till en levande normal människa. Detta utan att något av ungdomens romantiska skimmer flagnar. Slim, en av våra få F1-förare med stor musikkarriär tillika, (dock utan att spela med ABBA) kommer senare att vara med i framtagningen av Radicalbilarna i England.

1996 omstrukturerar Electrolux, de bedömer racing för dyr och lägger ner stallet. Shell kliver in som partner och stallet drivs ytterligare ett år. Men 1997 köper Leif själv stallet men hyr ut hela klabbet till en engelsman. Året därpå går flyttlasset till Sverige. Nu med en hel del racingbilar som han köpt på sig under åren - tanken är att ägna sig åt dessa framöver. Men ryktet om Leifs återkomst och kunnighet leder till många förfrågningar och han får många uppdrag att renovera andras bilar. De egna får stå.

Så ser i runda sängar Leifs biografi ut. Där är vi idag. Sådant är CV:et, karriären om man så vill, och den är imponerande nog, men det är när man sitter där med Leif i verkstaden, plockar upp en tråd från en gammal tidning på bordet, en tavla på väggen, dyker ner i en låda med tävlingsprogram eller dekaler av något slag som de det poppar upp en massa historier igen. Då entusiasmen och glädjen strålar ur ögonen. Det gör den mest hela tiden, men att återge karriären gör min penna strukturerad och torr och gör inte rättvisa åt samtalet. Det är då man åter förbannar den där bristen på bandspelare.

Av någon anledning kommer vi in på norsk-svenske Tore Helle, kanske för att Slim Borgudd körde för honom en del under sin formel 3-tid. Tore Helle som drev och skapade en svensk F3:a - Viking TH1, vilken bland annat vann ett av kvalheaten i Monacos formel 3-tävling och stod i första startled med Connie Ljungfeldt bak ratten! Det känns fullständigt otroligt att tänka sig idag. Det visar sig att Leif köpte sig en av dessa svenska rariter 2006. En bil undanställd i en lada. Han åker dit, och tillsammans med säljaren letar de genom vinden. Strax hittar de en låda, i den ligger alla, orörda, konstruktionsritningar och dekaler till bilen. Leif tar kontakt med Len Terry, välkänd engelsk formelbilskonstruktör med flera f1-byggen bakom sig. Han står nämligen som konstruktör och Len Terry minns det hela och att pengarna tog slut för den där svenska satsningen. Han minns också "en koja han byggde till Helle med Porschemotor." Åh gud vad jag minns den kojan, jag minns hur den i Connie Ljungfeldts händer körde skiten ur Jan Lundgårdhs vackra Porsche Carrera RSR på Ring Knutstorp och det gav mig då mycket blandade känslor. En hundkoja köra ifrån en Porsche? I Sverige framgick det aldrig att det var någon annan konstruktör än Helle själv bak bilarna. Åtminstone är det inget jag kommer ihåg. Det är den typen av historier man hör när man besöker Leif, historier som plockar upp de där trådarna som var som guld en gång i ungdomen.

Det finns mängder av sådana att dra i. Jag har hört att den legendariske F1-konstruktören och stallchefen Colin Chapmans son, Clive, lämnade Ronnies gamla Lotus 72 för uppfräschning i Leifs vård inför utställning till Ronnie Petersonmuseets premiär i Örebro för några år sedan. Men tiden rinner snabbt iväg i Leifs sällskap, på vägen ut frågar jag om kontakten med Clive Chapman: "Du har aldrig haft några problem med att närma dig alla dessa stora namn?" Då stannar han upp för första gången under besöket. För ni måste förstå att Leif ständigt är i rörelse, även då han står lugnt lutad mot störtbågen på en Brabham 41:a. Men på min fråga stannar han alltså till. Tittar på mig från sidan, aningens konfunderad, skeptisk, som om han inte riktigt förstått frågan:

-Har aldrig reflekterat över det.

Jag lämnar Leif med mängder av nerklottrade kryptiska anteckningar, (jävla bandspelarbrist, måste skaffa mig en) och med trådar jag velat följa vidare. Ett besök - det räcker inte. Det finns så mycket mer. Vi bestämmer ett nytt möte.

Andra besöket:

Vi slår oss ner i det kombinerade fikarummet och kontoret vid det uppföljande besöket. På väggen till vänster om mig hänger guldstripade svarta formel 1-delar. De är naturligtvis äkta. Så kommer nästa historia: En kille som ville ha hjälp med restaureringen av en F3:a för ett antal år sedan kom med dem. En kompis till denne hade jobbat i Anderstorp då det begav sig på sjuttiotalet. I en hyrbilens baksäte låg delarna kvarglömda. Antagligen hade bilen hyrts av någon i Lotusstallet som missat att plocka med sig bitarna ur bilen. Nu hänger de på Leifs vägg. En frontvinge från en Lotus 72:a och en sidostabilisator till bakvingen. Handmålade. All F1-reklam var handmålad på den tiden berättar Leif och dessa hantverksmän var i flera fall lite väl förtjusta i starkdricka, så arbetet utfördes bäst om förmiddagen. Om aftonen var linjerna yvigare. Tänk på det nästa gång du ser en närbild på en F1:a från sjuttiotalet.

Jag är här för att fylla i och avsluta det vi pratat om förra gången, men hela tiden dyker nya historier som den om väggdekorationerna upp och jag förbannar åter min ständigt tillkortakommande penna. Han berättar hur han kontaktades av Neil Brown i BTCC, som undrade om Leif ville köpa och köra den Pro Drive-utvecklade Hondan i den svenska motsvarigheten, STCC. Nej tack, han var inte intresserad, men förmedlade vidare erbjudandet till Hubbe Bergh.

På flera plan har min bild av Leif förändrats, jag kände till honom sedan tidigare, men jag hade fått för mig att han varit verksam inom racingen från sjuttiotalet och behållit sin fascination för de lite äldre bilarna in i samtiden. Nu inser jag att han tagit den omvända vägen - han körde samtidsracing under åttio-nittiotal men sökte sig bakåt efter avslutad karriär i Sydostasien och Australien.

Alltså blir frågan: Varför historiskt nu istället för samtida racing?

-Du det är enkelt. Jag kom till Asien på 70-talet då ekonomin gick ner, men på 80-talet började den växa. Det blev en boom. Vi startade racingstallet med Electrolux. Det var TV, pengar och mängder av folk. Det var högtryck. Sen kom jag hem och blev lite indragen i STCC. Men det som var lätt, entusiastiskt och glädjefyllt i Malaysia var snålt och gnetigt i Sverige. Och bland racingfolket gick man bakom ryggen på varandra. Det ska jag säga dig, svensk racing var en ankdamm. Jag ville inte ha med den att göra.

Vi kommer in på det här med kontakter, jag blir så förvånad över hans till synes oändliga kontaktnät, oavsett om det handlar om en organisation eller om racing, personer med stort renommé.

-Du måste vara förberedd. Den dag du behöver hjälp kan du inte bara stå där. Då är du inget utan kontakter.

Leifs bild

Vi pratar om den där invigningen av Ronnie Peterson-museet. Jag frågar om det var sant att Clive Chapman ville att Leif skulle se över Lotus 72:an när den var här. Stämmer det?

- Inte alls, det var så här: Och medan jag åter förbannar min bandspelartomhet, berättar han historien om hur det uppstod lite konflikter om det lån av Lotus 72:an som museet och konstnären av Ronnie-statyn önskade och ägaren Clive Chapman. Jag förstår att Clive Chapman tyckte att det förekom lite bristande respekt och tacksamhet från det svenska hållet och sa därför "NEJ - ni får inte låna den". Museet fick då tips om Leif via den svenska Lotusklubben och lade fram sitt ärende: "Kunde Leif som kände Clive hjälpa?" Efter ett antal timmar i telefon med Clive, där Leif bland annat försökte få Clive att förstå vikten av att få just denna bil till Sverige: "Clive du måste förstå, när svenskar ser Ronnie är det i en svart och guldlackad Lotus 72:a. Det blir ett intet utan den." Dagen efter lämnade Chapman sitt okey, men bara under förutsättning att Leif själv kom och hämtade den, körde den till Sverige, och att det var Leif som återlämnade den på bestämt datum. Tiden var knapp, Leif fick ge sig iväg någon dag senare och lyckades efter flera vedermödor få hem bilen till Jönköping för översyn. Detta var 2006, bilen hade då stått orörd i trettio år, ända sedan Ronnie hade kört den i mål på Watkins Glen 1975. Dammet i sittbrunnen var Ronnies damm. Det var Ronnies hälar som blankpolerat aluminiumplåten nedanför pedalerna.

-Det var en magisk känsla, säger Leif. Däcken var totalt hoptorkade och hårda, jag åkte iväg till en däckhandlare som fick fylla upp dem med däckskum. Det blev sedan ytterligare en resa till Chapman för att låna över bilen till Sverige, men den gjorde jag med Ronnies bror Tommy.

Ännu en annan av alla dessa historier som dyker upp. Med tiden förbättrades också relationen mellan Clive och Örebromuseet.

Jag undrar vilken av sina bilar han är mest stolt över? Jag blir inte förvånad över hans svar, jag har nämligen sett honom med den tidigare. En bil med stor Lotushistoria.

-Min Eleven. Det glimmar till av stor glädje och barnasinne i ögonen. - Det är en underbar liten bil. På tvåan och trean går den som fan på vägen där hemma. Trycker jag fullt på trean kan jag hålla den på tvären så länge jag vill. Det är kanske inte världens skick på vägen och den kan vara lite grusig men…

På något sätt närmar vi oss en avrundning av besöket, jag söker en sammanfattning: - Vad är du mest stolt över av allt du gjort?

Svaret kommer snabbt och denna gång mer överraskande.

- Jag ritade en del fina MC-chassin. Några till Flinck. (ett MC-märke under Huskvarna.) Vi vann fyra australiska mästerskap i motocross med Pelle Granquist. Det var stort. Men det var ju roligt det här med att hålla ihop ett team, senare med bilarna, också. Mycket logistik, alla kontakter, hålla ordning på pengar, resor. Att planera. Och att få gruppen att hålla ihop och att få varje medarbetare att känna att just det som de gjorde gav dem själva något. Alla måste få ut något av det de gjorde. Det var långa och många resor för oss, de flesta via vatten. Sena kvällar. Att då få grabbarna att byta motor en sen kväll inför morgonens träning och göra det bra! Det var stimulerande. Känna att vi gjort ett jättebra jobb, att kunna rapportera till en sponsor att det gått bra, att känna att vi gjort ett bra jobb.

Så lämnar jag verkstaden och mängder av historier som vi inte hinner ta tag i.

Det är ett par år sedan nu. Det skrivna redigerades inte, blev liggande. Leif flyttade till en ny verkstad i Kaxholmen. Men så drabbades han av sjukdom. I oktober i år gick han bort.

Göran