Man kan vandra hundratals mil för att finna sig själv i en avlägsen skog i Andalusien. Det visste ni. Man kan söka kärleken på krogen runt hörnet. Det visste ni också. Man kan söka den rätta tonen i sin blockflöjt eller i weberns insugstrattar. Eller efter det feltryckta, felvaliderade frimärket och man kan ibland med största aptit söka hungern. Man kan leta fyllan. Man kan söka den där känslan man en gång kände. Lyckan. Smärtan. Man kan söka guldet, penningen för penningens egen skull och man kan söka lugnet. Man kan bli nöjd och man kan bli besviken. Och man kan söka efter den ultimata linjen.

För den som aldrig brottats med en skev och krokig glasfiberskärm, sprungen ur ett åldrigt och bittert pressverktyg från de brittiska öarna, kan kanske utvecklingen av projektet tyckas måttlig. Det är okey. För den som aldrig försökt få en englandskonstruerad jävla del att passa ihop med andra englandskonstruerade jävla delar kanske de synbara framstegen föder misstanken om att byggherren varit en smula lat. Detta är förståeligt. Men för den som sökt linjernas övergång från dörrspegel till framskärm där sådana saknats, för den som krävt följsamma övergångar från en rundning till en annan utan att hitta dem, för dem ter det sig inte så konstigt. För den är det naturligt och förståeligt att det tar tid. Själv har jag aldrig försökt, Gud i himmelen Nej. Men jag har då och då smugit in i Anders garage och sett honom jobba med vattenpass, slägga och papper. Lägga på lager efter lager med spackel, slipa och spackla, granska, slipa och spackla, och då andra klappat honom berömmande i ryggen, uttryckt respekt och erkännande, har Anders skakat på huvudet och smetat på ännu ett lager. Slipat och spacklat. Målat ut ytterligare några vådor glasfiberväv, vrängt till hela stycket igen, svetsat, slagit, hyrt in plåtslagare. Och lagt på ett lager till. Ett tjockt jävla. Bara för att sedan slipa bort 98 procent av det och därunder sedan finna den där överensstämmelsen. Det ultimata mötet mellan skärm och dörr. Linjen.

Den har han funnit nu. Till den grad att väldigt få av moder Britannica född MGB äger de linjer bilen nu gör. De är jag övertygad om.

Det har gått snart ett år sedan senaste inlägg. Det har varit vår, sommar och höst. Men Anders har även ägnat sig åt golf, fru, döttrar, hundar och diverse. Och jobbet, firman. Tro inget annat. Ibland har han varit indisponibel av andra orsaker. Jag har själv under vissa kvällar delat så många öl med honom att han varit obrukbar för arbete i dagar. Men när andan fallit på och Suz, ja det är frun det, inte haft idéer av annat slag, så har MG-karossen fått sitt. Det tar sin tid sé. Men vad har skett?

Däcken med måtten 225/50/15 skulle egentligen varit Yokohamas A048:or men då endast tre styck fanns att uppbringa i landet så blev det Kumhos R-däck istället. Förhoppningsvis lika bra och tusenlappen x 4 billigare också. Nu är hästen äntligen skodd.

Så nu är det brett. Brett och högt. Bakfjädrarna är nya och skjuter baken i höjden. Fjädrarna skall ersättas av lämpligare. Framfjädrarna var också orginal men dessa har kapats, (nio cm!) bara för att bilen skall anta den position den kommer att göra i färdigt skick, då givetvis med andra hårda, korta fjädrar. Anledningen till denna provisoriska sänkning är för att riktigt kunna forma de främre hjulhusen. Med de främre hjulhusen är det nämligen så att bakre halvrundningen är okey men de främre lämnar mycket i övrigt att önska. Därför har Anders klippt upp denna del för att sedan bygga upp och forma dem igen. Detta återkommer vi till i nästa del som förhoppningsvis inte är så fjärran. Men när väl det är färdigt så är det bara spoilern som skall finjusteras innan karossen är klar för en första sprayning som skall avslöja karossens ytfinish.

Det pågår ytterligare ett par intressanta MG-byggen på rejsa.nu. Det kan bli en MGB-rik tid på banorna framöver.