Det börjar bli längesedan nu. Fyra och ett halvt år faktiskt. De där ljusblå himmelsryggarna, de gulbrända fälten. Frankrike. Fjärran. Språket som ett eko i minnet. Det lugna livet vi levde. Hettan i luft, depå och hjärta. Man kan kanske se det som ett löfte om något som man kan få uppleva igen. Nu i mörkret. Så i väntan på vår så tar vi oss åter tillbaka till Les vingt-quatre heures. De tjugofyra timmarna. När Då var Nu.

Lördag 10 juillet. Kl 09.48. Nogent-le-Rotrou. 28 C. Sol. Stilla.

Vi har tid för livet utanför Le Mans på lördagen. Loppet startar ju inte förrän 16.00 och i Nogent-le-Rotrou är det torgmarknad. Vi lever semesterlivet. Vi smakar på den franska helgförmiddagen. Torgstånden utanför hotellet är hav av frukt och grönt. Det är blomkål, broccoli, brysselkål och bönor i knippen som myllrande gröna, knottriga fingrar, det är fänkål, grönkål, kål i blom. Meloner som melerade rugbybollar. Och det är fisk i mängd, vanliga och av aldrig tidigare skådat slag, det är levande krabbor och humrar, musslor och ostron. Det är kött, patéer, korv och bröd. Vi lever ett avsnitt av Solens mat, om än i Frankrike. Men det är inte de böljande grönsaksbergen som är vackrast. Det är människorna som står där med sina varor. Det är inte utkastade unga pojkar eller flickor som tvingats snabblära sig vad en grönsak är. Här är producent och säljare samma person. De kvinnor och män som jag ser bakom de svällande grönsaksborden har en relation till frukten och grönsakerna. Det syns på hur de tar i frukten, hur de lägger den i en kupad hand och väger den stilla för att avgöra dess mognad. De när en kärlek till kålen, till de frasiga bönorna. Jag ser det, och jag ser att de unga kvinnorna bär en tradition i sina skuldror, att de är stolta då de överlämnar det önskade i en genomskinlig plastpåse. Visst, jag är sentimental, jag är utomlands. Men det är vackert.

Jag köpte en kakifärgad väst full av fickor och blixtlås där på torget. En pressväst tänkte jag nog. Jag har ännu idag, långt in i tristessen, inte användt den. Så lämnade vi palsternackor, meloner, levande ostron och väna axlar.

Vi handlar på ett supermarket på vägen till banan. Jag har ställt till det och fått hela affärens personal att engagera sig (det känns så) och det har tagit tid. Folk störs inte. De tycks ägna tankarna åt andra ting medans de väntar. I Sverige hade jag fått tomater kastade mig i bakhuvudet. Från en ilsken pensionär för vilken väntetider i köer är livets värsta.

Men nu närmar vi oss åter Le Mans. Köerna tätnar. Värmen gör sig påmind på flera sätt. Alla gamla sportvagnar får de kämpigt nu. De är som de svenska pensionärerna, de står inte ut med köandet och värmen. Överallt står snart lotusar, porschar, och MG:s och pustar med öppna motorhuvar och söker svalka. Två engelska Cobrareplikor knuffas utmed vägrenen. En Jaguar XK 120 står där redan. Det är skönheter och dyrgripar på knä. Jag förstår att de lider i värmen, att de hatar hettan. Men för oss som åker modernt känns deras plåga genuin på något sätt, en gammal och hederlig kamp med elementen. Och är det inte så, att det är först med de där små, små bristerna som det riktigt exklusiva verkligen blir vackert?

Grupp 3, epok 1957 - 1961 inleder. Alla läktare vid och runt depåområdet och upp emot Dunlop är fullsatta nu. Allt är förväntan. Snabbast på träningen har Gregor Fisken/Harry Leventis i en Ferrari 246 S varit, tusendelen före Thornton/Garrett/Willmott, Aston Martin DB 4 GT och med Roger Wills/Joe Twyman, Lotus 15 på tredje plats. Efter nio varv är det Lotusen som vinner före Nigel Webb i en Jaguar D-type sedan Ferrarin ådömts tidspålägg. Nästa heat, nattens, kommer att vinnas av Frank Stippler i en Maserati Birdcage. Jag skriver det mest för att betona vagnsparken. En Ferrari hit en Maserati dit.

I grupp 4 vinner Christian Gläsel i Ford GT40, med ett snabbaste varv på 4,37.5. Han får hårdast motstånd av välkända tyskan Claudia Hürtgen i en Ferrari 275/330 P och David Hart i en Bizzarini 5300. Det är ett fält med flera GT40:or, AC Cobror, jaguarer och porschar av olika valörer. Men h är finns också Barry-Sidery Smith i den sista fabriks-MGB:n som bl.a tävlade tre gånger här på Le Mans, då försedd med en aerodynamiskt förlängd nos. Denna är sedan länge försvunnen, bortglömd i en lada i södra England. Men även utan denna har den klockats för 220 km/h här förklarar Chris Ryan som delar styrningen med Mr Smith, entusiastiskt för oss.

Så går den heta eftermiddagen över i het kväll, och i denna kväll tjuter ferraris, vrålar porschar och bullrar corvetter. Men mest låter Matras 3-literstolva som bringar minnen från 70-talets F1-epok då samma motor, i Ligier, fick journalister världen över att skriva romantiska hyllningar till dess välljud. Det slog mig aldrig då. Det gör det nu. Den har samma märkliga intensiva sång som många Ferrarimotorer har, man tror den yla på långt avstånd när den i själva verket smugit sig upp i nacken på en. En helveteshund från himmelen.

21.00, tävlingarna har pågått i fem timmar. Livet i och runt banan har gått in i en andra andning. Stressen och adrenalinet har lagt sig. Och alla föresatser, alla granskningar och vandringar man tänkt sig - löses upp i den rytm som är 24-timmarsloppets själ och livsnerv. Man kommer inte iväg till Mulsanne, för när man frågar funktionärerna hur man skall ta sig dit skakar de medlidsamt på huvudena "very long way, to hot". För dem är Mulsanne den lilla by som ligger i slutet av den långa raksträckan som vi tror heter just så, men för dem är Ligne Droite des Hunaudières. Så vi slår oss ner på en servering istället, beställer en sandwich och en öl. Där hamnar föresatserna, i en stor plastmugg med olika Le Manstryck på, som det är en euro i pant för men som man vill behålla som minne. Därför blir ölen dyr. Sju euro styck. Men det är 30 grader varmt och man kan ju inte dricka vatten jämt.

23.08. Varmt

Den svenska Healeyn med Nyblaeus bak ratten tillhör den grupp som får äntra natten först. Men problemen fortsätter. En trasig tändspole orsakar ännu ett stopp ute på banan. Nisse inåtvänd. Spänd. På väg att ge upp. Mer jobb för de bägge mekanikerna. De räddar drömmen.

Kl 00.12. 28 C

Klockan har passerat midnatt. Jag vandrar som en osalig ande i den allt mörkare depån i väntan på de i mitt tycke mäktigaste klasserna. På de mäktigaste klasserna. Punkt. Det går inte att uppbringa energi för allt och alla. Några får offras. Därför vandrar jag, medan bilarna i grupp 2 och 3 målar natten i motorljud.

Jämte bandepån, i nära anslutning till utfarten till banan, pågår ett stort disco, men det är V.I.P only. Tror jag. Vad skulle jag där och göra? Kjell har gått och lagt sig. De flesta serveringar och resturanger har stängt vid 24.00. Jag bidar min tid. Med natten kommer något annat. Ett lugn där bara de viktigaste funktionerna är igång. De livsuppehållande. Annars vila. På läktarna runt banan är det nu mycket glest. I depån och innerområdet är aktiviteten låg, bara då det är klassbyte drar karavaner med bilar till och ifrån banan genom depån. Från campingen stiger små försiktiga rökslingor upp mot den franska himlen. Det är bara på discot och i bandepån som det är synlig aktivitet. I bandepån dras vi som alla typer av nattfjärilar till ljus och varandra. På andra sidan depåmuren skjuter ljuskäglor förbi, bilarna dundrar förbi i mörkret med tomma svarta läktare i bakgrunden. Bilarna i siluett då de passerar, tydliggjorda av strålkastarljuset som svagt färgar asfalten gul framför dem.

Kl 02.40. Natt. 26 C

Nu kommer de. Porsche 917. I natten. Ferrari 512. De stora tolvorna. Att se de där bilarna i fullt dagsljus är enastående, att se dem dundra genom mörkret är häpnadsväckande. Det är Le Mans. Le Mans förhåller sig till natt på samma oskiljaktiga sätt som en väl genomförd svensk midsommar. Utan den är den inte fullständig.

Under nattpasset är Attwood/Schuppan lite försiktigare, måhända att åldern gjort mörkersynen tveksammare. Dagtid är de tredje snabbaste bil. Nu faller de ner till tionde. Snabbast, (4.11.5) både i mörker och ljus är en 3-liters öppen Ligier, körd av Jean-Marc Luco. Snabbare kör ingen här i helgen. Endast han själv lyckas tangera tiden med den Porsche 936 han kör i grupp 6. Natten medför dock problem för Ligiern så totalsegern tappar de till Bernard Thuner i en Lola T70.

När man går där i depån, är det lätt att tänka på filmen Le Mans, den klassiska från 1971. En varningssignal, och en gulf-lackerad 917 på väg in i depån, stannar vid sin plats, släcker ljuset. Mekaniker som stormar fram. Torkar av vindrutan, frågar föraren om status, eventuella problem. I filmen var det Steve McQueen som hoppade ur bilen. Här och nu är det Richard Attwood som lämnar över till Vern Schuppan. Igen med dörren, på med ljuset och iväg.

Man får säga vad man vill om McQueen, som skådis, förare och coolhetsikon, men jag väljer Attwood tio gånger av tio.

I mörkret är det svårt att hålla koll på placeringar, men det spelar liksom ingen större roll. Det är det ständigt pågående, långdistansen, det fantastiska i insikten av vilka bilar som passerar förbi en i mörkret som gör det här så mäktigt. Det eviga.

I nästa grupp kommer Porsche 936, vinnaren från 1977, sex BMW M1:or som ett gäng buspojkar från Bayern, tjutande i sin jakt efter Porsches 935:or i mörkret. Bensinöverflöd som exploderar i eld ur avgasrören vid växlingarna. Claude Ballot-Lena viskar 70-talets minne.

Grupp 6 efterföljs av gr 1 och jag vandrar trött in i depån igen. Jag köper en öl vid en av de få öppna krogarna, och sätter mig på en billig plaststol. Städpersonal röjer runt borden. Jag röker inte i vanliga fall. Bara efter en fantastisk konsert, en stor glädje, en sorg. Nu lånar jag en cigarett av en fransos. En Galoise. Han tänder den och jag vänder tillbaka till min plats. Det är fortfarande varmt. Det är stilla. Vi är kanske 20 personer. På andra sidan depåbyggnaden hörs bilarna längs startrakan. Klockan är fem på morgonen och det är fortfarande mörkt. Jag drar girigt i mig röken. Galoisens tobak är stark och fyller mig med kontrast, välbehag och yrsel. Ett bemötande av alla känslor inom mig. Jag ser mig omkring och inser att jag just då är en liten, liten del av det som är Le Mans. Sen går jag och lägger mig i hyrbilen.

Söndag 11 juillet Kl. 09.08. 20 C Sol genom tunna moln och en svag vind.

För första gången känns det en aning svalt när jag kliver ur den unkna hyrbilen. Kjell har just stigit ut. Efter en mycket kort toalett går vi till Healeygänget. Under den tidiga morgonens pass har en punktering stoppat bilen. Men något har hänt, kanske är det den nya tändspolen som fått elen att fungera och förhoppningarna att återvända, kanske är det bara tiden, men plötsligt har Nisse börjat prata. Tävlingen har fortskridit så långt nu, alla problem till trots, att all spänning tycks ha släppt. "Där har ni däcket! Fotografera det." Och han vevar med armarna när han beskriver färden längs Mulsanne. Drömmen lever.

Kl. 12.12. 28 C Sol

Den svalka som kom med morgonen är borta. Oförtröttligt rullar tävlingen genom julihettan. Publiken har återvänt. Jag ser ett par åskådare träffa en bekant som jobbar som fotograf. Fatigue, säger han. Fatigue. Le Mans tar andan ur en. Genom sin längd, sina tävlingsbilar, sina oändliga upplevelsemöjligheter och sin omfattning. Fatigue. Det finns ännu så många ställen, kurvor, bilar och sensationer vi inte tagit del av. Hela fredagen, de 24 timmarna, all tid man haft på sig börjar gå mot sitt slut och det finns fortfarande mängder av ställen och företeelser man ännu inte besökt. Porschekurvorna, Indianapolis. Mulsanne. Byn. Nästa gång måste vi ta oss till Mulsanne. Nästa gång. Det tar säkert åtminstone två Le Mans för att klara av ett.

Så slår klockan 16.00. 2010 års Le Mans Classic flaggas av. Det är fullbordat. För Healygänget har det till slut gått alldeles väldigt bra och Nyblaeus är lycklig. När jag senare ber honom sammanfatta sina upplevelser av Le Mans i tre ord svävar han ut i ett ordflöde av superlativer som vida överskrider trettio. Slår allt annat, sammanfattar dem.

Så lämnar vi Le Mans bakom oss. Vi far till Paris. Det är inte så mycket att säga om det. Vi går på Champs-Élysées. Knatar upp i Triumfbågen. Knatar ner igen. Vi bor i den stadsdel som en gång Henry Miller skrev om i Stilla dagar i Clichy. Vi skall uppleva denna stillhet först då vi lämnat staden, i morgon, på vår väg mot flyget.

Måndag 13 juillet. Kl 11.08. 28 C. Sol

Det har regnat under natten. Då vi lämnar Paris i måndagstrafiken är det blött och grått. Efter några mil stannar vi till i en liten by som heter Ully-Saint-Georges. Vid en nittiograderskurva mitt i byn parkerar vi. Jag vill ta några foton på den vackra genomfarten. Här bor cirka 1500 personer. (Det har jag sedan kollat på nätet) Här finns en slottsruin, givetvis, doesn´t there always. Husen är vita och krackelerade. De står tätt. Som för att knäppa på alla tänkbara skönhetssträngar denna dag flyger hussvalor kors och tvärs mellan husen, en svart kattunge smyger ut ur en djup fönsteröppning och lägger sig mjukt i solen. Tittar lite på mig då jag fotograferar.

Vi går in i bykrogen, det är Kjell som vill visa mig en fransk bypub - jag tvekar, ett par i trettioårsåldern förestår det hela. De hälsar vänligt. Bonjour. Klockan är elva och det är måndag. Arbetsdag. Det sitter en man i sjuttioårsåldern vid baren. Han har keps och grå mustasch. Han har ett glas med pastis tror jag. Ryggen böjd. Vi köper oss varsin öl. Ägarparet läser dagens tidning och småpratar lite med den kutryggige. Strax kommer en ung man in. Han handhälsar på den gamle och på mannen bak disken, kindpussar kvinnan, hälsar på oss: Bonjour och beställer en öl. Ölen tappas ur fatölskranen och blandas up med vatten. Han slår upp sin nyss inköpta dagstidning och kommenterar något därur. Det blir tyst. Tiden står stilla. Så kommer ytterligare en man in. Han liknar Bernard Hinault, den femfaldige franske Tour de France-segraren. Det är givetvis inte han. Han handhälsar på den gamle, på den unge, på ägaren, och kindpussar ägarinnan och nickar mot oss. Bonjour. Den unge mannen med tidningen beställer ett nytt glas och går bort med det och skålar med den gamles pastisglas på disken och sätter sig igen. Jag är så förbryllad över arrogansryktena. Vem sprider dem? Jag är förbryllad och kär. Det är en måndagsförmiddag i juli i Ully-Saint-Georges. Det är inget mer med det. Genom den öppna dörren hörs svalornas tvitter i jakten efter insekter. Stilla dagar. Besök stället om ni har vägarna förbi. Det ligger i hörnet.

Oktober. Sverige. 8 C. Växlande molnighet.

Det har gått några månader sedan vi kom hem nu. Känslan av Le Mans dyker upp emellanåt. Dagar av grått. Det var så svårt att få in allt på plats. Sinnena räckte liksom inte till. Nu kommer upplevelserna ibland och gör sig påminda. Som vibrationer. För det är väl så att de intryck som mötte mig där i Frankrike för evigt någonstans blir kvar, redo att åter börja ge stämningar ifrån sig skulle någon nämna namnet, något påminna om helgen. Så som väl de där kvinnorna man trodde sig glömt aldrig lämnar en helt och hållet. Till nästa Le Mans Classic är det tjugoen månader, till det vanliga nio, och till kvinnan, ett sammanträffande och en blick. Det är en evighet och ingenting.

A bientot mon amour.

i mörkret är alla katter grå

lite 917-grejor, däck och en stolinsats. Attwoods förmodligen