lördag 9 juillet 15.50

Det är 38 grader varmt, det är vindstilla och pressande sol. Allt som lever borde gå till vila. Men här och nu är det precis tvärtom. Äntligen, hade jag kunnat skrika, men det gör jag nu inte. Jag är tyst, häpen och gläds i mitt hjärta.

Bilarna i grupp 3: 1957 - 61 skall ut på sin första tidsträning. Grupp 4-vagnarna, bizzarrinisarna, Iso:n (i stort sett samma bil Iso Grifo och Bizarrini har jag förstått sedan - om jag har förstått rätt. Hjulbasdiff) och mängder av GT40 gör sig redo. Och det är som om bilarnas uppvaknande också drar med sig allt annat i depån. För plötsligt blir köerna till ölbarerna långa, läktarna fylls, program öppnas, läses, och folk får bråttom bråttom. Kameror plockas fram, ställs in och smälls av. Som om det först nu är fotograferingsintressant, vilket det ligger något i. Människor fångar varandras blickar, av stress, upprördhet eller fascinisation. Som om det först nu finns något att stressas, uppröras och fascineras av och att detta något måste bekräftas i den andres öga för att bli sannolikt. Och allt detta har de till stora delar rätt i. Vi tar till oss myllret, mullret, skönheten, storheten, det nästan ofattbara - tillsammans. I den andres ögon ser vi det stora. För stort för en enskild. Det är detta vi kommit för. Vi ler i varandras ögon.

Nu inträffar också ett annat. Kjell och jag har fram tills nu hängt. Men nu delas våra vägar. Där Kjell, av funktionärer, möts av ett beklagande no no, får jag en granskande blick som snart förbyts till ett servilt oui, oui, och en välkomnande utslagen arm. Det finns en gräns ser ni, mellan vanligt folk och de, kring vilka försynen (eller någe) hängt en medaljong runt handleden och kallar de utvalda. För oss slås dörrarna upp. Inga avspärrningar gäller. Där det är stopp för exempelvis Kjell släpps vi fram. För oss är det ett annat. Vill vi svalka oss har vi ett behagligt kommunikationscenter med internet och allsköns service. Där står kvinnlig personal redo att hjälpa till. Vi har en egen bar. Vi släpps fram var fan vi så önskar. För oss är ingenting omöjligt. Vi är Media. Hallelulja!

(Jag har fått mig ett uppdrag från en tidning som gett mig pressackreditering. Hallelulja, igen.)

Cancersjuk och snabb ung man som tävlar för organisationen teenagecancertrust.

På frågan: What is the best car you have ever driven? svarar han: In terms of performance it has to be the Lotus 11, its such a well balanced car that gives you such confidence to drive on the limit.

In i depån kommer han här med rykande Elite. Hoppar sur ur bilen, sätter sig på depåmuren och ser lite skuldmedveten ut då han ser att jag fotograferar honom. Just det fotot blev lite suddigt tyvärr. Eliten blev sedan mest stående så Wills och Twyman fick koncentrera sig på 15. Lotus alltså.