Mötet
del 1

Jag och Kjell har varit på Le Mans Classic. Jomen. Ja Svanberg med anhang också, men dem mötte vi där nere. Efter att jag i veckor oroat mig över vulkanutbrott, strejker eller hagel av handbollsdimension som skulle hålla kvar alla jävla flygplan på marken så lämnade vi trots allt Sverige som berusade örnar. Berusade eftersom flyg och undertecknad förhåller sig lite ångestladdat till varandra. Kanske främst jag och inte så mycket flyget. Så efter tre snabba GT (jävla Mats) på flygplatsparkeringen klockan 08.45 torsdagen den 8 juli, kändes det lite lugnare och vingligare inför färden. Mer är det inte att säga om det. Väl på marken igen slår värmen emot oss på ett sätt att det nästan tar andan ur mig. (Sydeuropeiskt?)

Vi kliver ut vid flygplatsen utanför staden Beavoulis, cirka sju mil från Paris. Därifrån hyr vi bil. I vår färd till nattlägret i Nogent-le-Rotrou kommer vi att passera strax utanför Paris´ ytterområden. Knappt och försvinnande snabbt. Det säger tanken, teorin och skolatlasen. Kjell, van Paris- och Frankrikeresenär, finner det, (då GPS:ens vägval inte tillfredsställer honom) lämpligast att stänga av densamma för att på själv-är-bästa-dräng-manér styra efter eget huvud. Två timmar senare befinner vi oss forfarande i Paris, i en låg lång tunnel på väg i helt fel (det är det ända vi geografiskt vet) riktning. Jag är trött, hungrig och stressad av Paris ytterområden, över bilar, motorcyklister som tydligen har egna filar mellan bilarnas och vars piloter tycks fullständigt dödsföraktande oavsett om de kör i t-shirts och monstermaskiner från japan med hukande styren eller är dressade i elegant helkostymerat och scoter. Jag börjar oroa mig för om vi någonsin kommer att nå Le Mans, om vi över huvud kommer att hitta ut från den här jävla staden. Tanken växer att vi kommer att dö och försmäkta på en bakgata i skuggorna i la Ville Lumière.

Det gör vi nu inte, för med hjälp av en karta och den nationella motorcykelpolisen i långstövlar och stärkta uniformer, som sprugna ur ett Tintin-äventyr eller en Luis de Funés-film, tar vi oss till slut ut lämnande stress och galna motorcyklister bakom oss.


Det är inte en smickrande bild men den enda på chauffören i Paris

Det är sedan på vägarna till Nogent-le-Rotrou då vi far genom de små trånga samhällena som jag börjar förälska mig i Frankrike. Det är de nötta fasadernas väg. Ibland stannar vi, för att handla eller bara för att jag vill, och alla vi möter ler, hälsar sitt bonjour och kvinnorna är självklara utan att vara bildsköna och denna osminkade självklarhet gör dem vackra. Man släpper fram varandra i trafiken med en hälsning och jag undrar var bilden av den arrogante fransosen är skapt. Och det är på kvällen i Nogent-le-Rotrou, på uteserveringen, i värmen, i sorlet, som känslan växer sig allt starkare och det är där jag så smått börjar närma mig och lite förstå landet.


Om du haft förmågan att sträcka in huvudet i fotot, över pelagonierna, och tittat ner, hade du sett
uteserveringen där vi tillbringad två ljuva kvällar.

Det tycks som en outtalad överenskommelse att när matgästerna drar sig tillbaka så får de lokala ungdomarna tillträde till uteserveringens bord. Så strax efter att några tyska turister rest sig och försvunnit in på hotellet sitter det fyra killar och två tjejer i tjugoårsåldern vid det bord dessa lämnat, några meter ifrån oss. Vi har avslutat vår måltid och dricker måhända en extra öl, då en bil bromsar in, stannar och två killar hoppar ut. Föraren är smärt, lite framåt och cool. Kamraten överviktig och följer lite försiktigt den andre i fotspåren till bordet med de andra ungdomarna. Den förste går runt det trångt placerade bordet och hälsar på alla, på killarna med en handskakning och på tjejerna med två kindpussar. Bonsoir, hörs det varje gång. En självsäker kille, tänker jag. En kille som möts av respekt och uppmärksamhet. Han blir stående vid sidan av bordet och därefter upprepar den överviktige, till synes försiktige killen exakt samma procedur. Bonsoir, bonsoir. Det tar lite tid för det är trångt mellan stolar och räcke, men först därefter startar samtalen. Då står den överviktige lite bakom sin kompis igen och drar i sin alldeles för tajta t-shirt som om han känner sig lite obekväm i den. Och även om han inte deltar i samtalen så mycket, så har även han blivit sedd, även han har fått kyssa de vackra tjejerna. De har kysst honom. Och då kära Frankrike, även om jag just träffat dig, då börjar det närma sig kärlek.

 

Ciruit des 24 heures du Mans

 

__________________________________________________________________________________________________________

9 juillet/Fredag 09.30/28 grader C/Sol/Vind 2m/s sydväst

Vi har inga problem att hitta till Le Mans, jag vill framhålla det. Kjell gör det bra. Med parkering och så sedan med. Det är ganska mycket folk, trots att det är arbetsdag här och inte händer så mycket på banan och det är på väg att bli tryckande varmt. Hyrbilens AC är inställd på 20 grader så var gång vi lämnar den slås vi av franskvärmens överdådighet. Funktionärerna är tillmötesgående och varmt bemötande. Oavsett om de kan engelska eller inte. Var fan kommer arrogansryktet ifrån?

 


Nej det är ingen av oss som blir vägledd denna gång.

 


Citroensk stilstudie

 

Man firade 40-årsjubiléet av 1970 års race i år. Med 1970 inleddes den dominans av Porsches 917 som skulle vara några år på banorna och under resten av livet i mig. Det fanns ett gäng av modellen utställda. Jag skall inte älta 917 här det har jag gjort så många gånger tidigare. Martini-long-hecken från 1971 ovan, vinnaren från samma år nedan. Segraren från 1970 därunder och den ganska fula specialversionen pink pig nederst.


Segrare 1971


Segrare 1970

vs.


917:s ärkerival. Ferrari 512 M

Depån är uppdelad i sex inhängnade områden, en för var och en av heaten, vilka in sin tur är indelade efter fordonens ålder. Bilarna står bredvid varandra i långa rader, hukande under tält i värmen, med de angelägnaste förnödenheter i form av verktyg och reservdelar uppallat bakom. Här träffar vi Mats Svanberg, Anders Lotsengård, Nils-Fredrik Nyblaeus och deras respektive Kerstin, Maria och Nina. Nisse, som vi kallar honom i dessa kretsar, för att köra sin Healey 100, Mats och Anders för att assistera.

Här finns uppemot 600 tävlingsekipage, de flesta är av den digniteten att de skulle vara den självklara höjdpunkten på vilken svensk tävling som helst. Jag säger det inte för att förringa något. Jag säger det för att det är en självklarhet och för att det måste sägas. Det här visste vi dock. Vi hade läst startfältet under den sena lördagskvällen i Knutstorpsdepån under SSM veckan tidigare. Vi hade läst och vi hade bävat över det vi hade läst. Läst och höjt våra glas mot den svenska natthimlen. Lett och nickat. Sen hade vi somnat. Nu sex dagar senare går vi bland raderna, nickar och ler. Aston Martin DB 4:or, lowdrag-E-types, Bizzarinis, Ferraris, Porschar, Lolor, Chevrons, Lotusar, MG:s. Många med välkänd tävlingshistoria för bilsportsentusiaster världen över. Hur många GT 40:or? - Tio. Hur många Ferrari 512 S? - Tre.

 


Datsun 240 Z, Ferrari 512 BB LM, Dodge Charger - som det kan bli.

 


David Piper lämnade sin 917 hemma och körde 908/2

 

 

 


Porsche 908/4

 


Tre svenskar på depåvandring. Kjell, Robert och Peter.

 

 



Andy Warhols M1:a______________________och________________________Frank Stellas 3,0 CSL
Alexandre Calders 3,0 CSL

 

 

Så franskt det nu kan bli med en engelsk bil. Kvinnan som hämtad ur en Godardfilm och med så pojkaktig frisyr att jag var tvungen att närma mig för att försäkra mig. Förlåt.

 


Så oborstad, bondsk och obekymrad med Bugatti att han måste vara vinodlande slottsherre. Fransk

Det är tingel-tangel, utställningar och försäljning av konst, bilar och kläder. Det är tidningar, modeller, resturanger och barer. Visst vi äter - halvgott. Visst vi dricker. Det är varmt. Det är orkestrar som transporteras runt i öppna amerikanare. Det är militärjeepar fraktande "pilotes". Det är varmt. Framåt tolv varmare än jag någonsin upplevt. 40 grader säger det svenska Healeyfolket på plats. Jag känner dem dock, jag tror de överdriver. Eftersom dresskoden i depån enligt informationsbladen kräver vårdad klädsel med långbyxor suktar vi. Det är få som anammat koden. Men trots allt detta är det lite blodfattigt. Det saknas puls. Raderna av bilar är imponerande, men för mig, just nu, är de utställningsobjekt. Jag känner mig, i ärlighetens namn, lite besviken.


Även om det ännu var lugnt kördes en och annan vagn ut i bandepån för att tanka upp.

 

Men än är det lugnt

 

 

 

9 juillet/ Fredag/ 15.30/ 38 grader C/ Sol/ Vindstilla

Förvandlingen från utställning till tävling, från död till liv, är ögonblicklig. Det börjar med en smäll. En smäll jag först tror kommer av en tung, tung verktygslåda som förödande fallit ner på en fyramiljonersbil och jag tänker mig en stackars vårdslös olycklig mekaniker få det hett om öronen. Det är Kjell som får mig att inse att smällen är sprungen ur den amerikanska V8:an i en Bizzarrini och det är ur denna explosion allt tar sin början. Äntligen börjar människor röra sig med en avsikt. Nu följs Bizzarrinin av flera, ilsknare motorer. För när italienaren/amerikanen väl startat är den dov där porschar och BMW M1:or är ettriga, otåliga. Som om en motor föder behovet hos en annan. Nu frustar den ena motorn efter den andra, vasst och rappt. Bilar börjar rulla. Nu springer mekaniker, funktionärer och publik runt och om varandra. Som ett kaos. Men ett kaos med intention. En pojke har stuckit en pinne i en avmätt myrstack och rört runt och väckt en hunger. Plötsligt börjar Le Mans leva.