Det har varit fartfylld nostalgi på Anderstorps raceway. Några av er var där, andra inte. Evenemanget har givetvis kommenterats på allehanda forum och websidor. Det oreserverade hyllandet har förvånat mig. Var det verkligen så jävla bra? Räcker det med att forsla hit ett antal formelettor från sjuttiotalet för att det hela skall kallas succé? Är vi så svältfödda här i Sverige? Hade vi F1-VM här under så kort tid att någon tradition av krav på det bästa aldrig hann etablera sig?

Om tid kan man reflektera att den förändrar en. Man blir äldre och får en erfarenhet som förändrar ens perspektiv på saker. Är det bra? "Det är på gott och ont" för att citera Ronnie Petersons bror Tommy som var på plats och var en ganska trött bisittare till Sven-Eric Ericsson under F1-racet. Tid förändrar en, men den förändrar även bilar utan att dessa egentligen själva förändras. De förändras för att de betraktas ur ett annat perspektiv. Visst var det mycket nöjsamt att få återse the "Black beauty" som de kallade den där nere, Lotus 79:an. Skönare än något annat F1-skapat. Och jo det var en stor upplevelse att få se Lill-lövis piska på ordentligt i den gul-och-blåa March 761 som Ronnie körde i Monaco 1976. Och Ickx gamla Ferrari, Stewarts Matra och Hulmes McLaren och Fittipaldis Copersugar för att nämna några. De är breda, snabba och ljuvljudande. De är klassiker och rariter. Historiebärare. Men då de var här på sjuttiotalet var det i egenskap av att vara de snabbaste bilarna som fanns på jorden. De är de inte längre. Det är det i och för sig ingen som påstått och det är inget de måste vara nu, men det påverkar ändå en del av magin kring dem. Sen får de vara hur läckra, egensinniga, vackra och krävande och utan förarmisstagsförlåtande grejor senare F1:or är och varit utrustade med. De må sladda vansinnigt trots deras enorma vackra slicks och de må vara oförlåtande och upplevas mer själfulla och unika. Men återigen: de är inte det snabbaste som finns längre. Magin med Formel 1 är att den härbärgerar de bästa förarna, de snabbaste bilarna och däcken, den vassaste tekniken och de mest slipade strategerna och antagligen de mest hänsynslösa karriäristerna. Det att hela tiden ligga på gränsen. Att ständigt utvecklas.

Självfallet visste vi alla att det inte var F1-VM som kom hit igen och man skall inte bedöma evenemanget efter en sådan måttstock. Men det stod klart att tid förändrar allt och att det inte räcker med att tro att ett antal rariteter skapar en hellyckad föreställning.

Jag var på Anderstorp vid tre tillfällen på sjuttiotalet. Det var många av er också. Den andäktiga känsla då man hörde f1:orna första gången starta upp var en sådan fantastisk upplevelse att känslan bara går att jämföra med vad jag upplevde då jag hörde deras motsvarigheter av år 2000 göra detsamma på fredagens fria träning i Silverstone. Det ljud som sjuttiotalets f1:or gav ifrån sig på sjuttiotalet var fullständigt himmelskt och skänkte religösa upplevelser. Idag låter de bara fantastiskt. Deras 12 000 - 13 000 varv var nästan sensationellt 1974. Dagens f1:or gör uppåt 20 000 v/min och levererar toner som får mig att åter tro på en gud. En motorgud om inte annat. Detta är absolut ingen kritik mot de f1:or som var på Anderstorp under Ronnie Peterson historic Grand Prix, de var ljuvliga, de bilar Lill-lövis körde var två av mina tre absoluta favoriter. March 761 i den gul-blå skruden, inte den banksponsrade han vann Monza med eller någon av de andra reklamkulörerna bilen lackerades i det året och Lotus 79:an, världens vackraste. Bara Tyrrells sexhjuling saknades. Men de har nu ett litet nostalgiskt, vänligt skimmer över sig, likt det man kanske betraktar sin farmor eller farfar med.

Sen är det det där med Anderstorp som arrangör. Med åren och evenemangen blir man lite tveksam. Fast kanske är det inte så väldigt lockande för rika, erfarenhetstyngda herrar från europa att bege sig upp till Sverige och en småländsk torvmosse och då är det inte så lätt, men på något sätt tycks det som att herrarna här i Anderstorp har svårt att åstadkomma hellyckade tävlingar. Nu var de startlistor, som redan från början saknade ett flertal av de storintressanta bilar som dyker upp i de europeiska deltävlingarna, ännu tunnare på söndagen. Ingen Lotus 76 eller 72:a till exempel. Men det var främst i de stora sportvagnsklasserna där man hoppats, hoppats på en Porsche 917, eller åtminstone något nästan så fantastiskt bara lockade en Ford GT40 av de riktigt stora elefanterna på avsutningsdagen. Ingen Lola, ingen ferrari, ingen Can-am-McLaren eller liknande utan som skönast en Chevron B16 som bröt efter ett halvt varv.

Jag menar att det räcker inte att bara slänga ihop de där tjugo f1:orna och tro att that´s it. Har man rott ett sådant evenemang i hamn får man se till att göra programmets startlistor någorlunda identiska med verklighetens. Man bör ha kommentatorer med spets, välfyllda supportklasser och lite fest, pompa och jävla ståt! Man kunde se till att snygga till banområdet. Om man betalar 500 kronor och det utan läktarplats så bör man serveras en godare motorbuffé än vad Anderstorp bjöd på denna helg. Ingredienser hade man.