Wenn Engel reisen, lacht der Himmel

eller: "Vad har de för promillegräns i det här landet?"

Allt har en ände. Vi använder oss av det uttrycket nu, för även denna helg tog slut. Mycket snabbare än önskat var. Knappt hade man anträtt resan söderöver förrän det var dags att samla ihop pinalerna sina och se vardagslunken an. Så kändes det. Trots att man gjorde sitt yttersta från allra första början för att motverka just den upplevelsen. Jag likväl som alla andra. Med detta gick det alltså inte som vi föresatt oss.

Det mesta är redan berättat (ja inte det mesta men ni förstår) jag ville mest åstadkomma en liten avrundning på det hela. Jag har berättat att det fanns snudd på oändligt med sköna bilar, jag har berättat att vi understundom drack en öl eller två (utan att gå in på personkritik) men det finns några bilder och episoder jag ändå vill få med.

Till exempel bilden nedan: den sista tidiga morgonens ljus, den som fick Matilde att säga, på sitt varma milda vis, kopplat till vår hemfärd: "Wenn Engel reisen, lacht der Himmel."

 

 

Men vi beger oss först tillbaka till dagen innan igen. Till lördagen utan morgondag.

 

Två ungdomar och Bosse


Ett utskänkningsställe i sol, en MG TC och en Carrera RS. Svårare än så behöver det inte vara.

 


Ja det var i Tyskland vi var, det sa jag va?

 



Riley

 

 

 


Maserati

 

 

Silberpfeile

W25 och W125, tror jag

 

Ett tyskt svar på Lisbeth Salander.

 


"Jaha, där sitter 350 personer å dricker gin å tonic". Så säger Ande(r)s varenda gång ett passagerarplan passerar över ens huvud. Jämt och ständigt. Överallt. "Där sitter 350 personer å dricker gin å tonic".


 

Bentley 4/8 . Mer av den senare.

 

 

alla dessa fantastiska porschar

 


Ungefär så här föreställer jag mig Petra Medes höfter. Ja kanske inte egentligen, men de är linjesköna bägge. Och nog av ungefär samma årgång. Porsche 907.



klassisk klassiker

 

 

 

Den där Caprimotorn som spräckte trumhinnor...


..och den som förgyllde dem.




Ni minns kanske att Kjell och Nord var nere på kurs med de där glidarna i ringrunners här på Ringen, i början på september tror jag. Det finns ju i skrift här på Sidan. Nå detta kom nu även oss till del. Var vi än befann oss, (vi strövade ju vida omkring gjorde vi) om det var i ingången till Brünnchen, överblickande Werseifen eller på något annat ställe där kanske fjädringen slog igenom på någon bil, så hade vi det hela kommenterat av Kjell: "Nej nej nej, alldeles för tidigt. Nej nej". Syftande då på den stackars förarens mediokra rattning. "Helt fel spårval. Vansinnigt". Och så pekade han ut punkter och markeringar i banan som voro de rätta svängnings-, broms- eller skärningspunkterna. Var det inte fel på spårval eller apex-träff, så gick det för långsamt. Ibland tycktes det så smärtsamt för honom att han var tvungen att vända sig med ryggen mot banan i något slags avsky i det han lät sina armar falla framför sig, i en gest som något liknade en, mycket hetsig, bönerörelse. Men strax vände han sig åter om. Och nästa bil dök upp.

"Han håller ratten helt fel. Kvart i tre, eller tio i två ska han hålla. Helt galet!"



Kommer ni ihåg BMW:s konstbilar. De tävlingsbilar som fabriken lät en konstnär få fria händer på. Det var häftigt.

 

 

935

 

 

Chevron B16

 

 

Här har vi den där Bentleyn igen. Om det är i Brünnchen? Bilen är i vilket fall ett jävla monster och häftig nog i sig, men... låt oss zooma in lite.. det finns mer att fascineras av.

Så här tänker jag: omedlbart slås jag av kvinnans skönhet. Hon är vacker och antagligen rik. Men hon ser ängslig ut. Är det inför närmaste kurva, går det lite fort? För inte är det väl bara så att hon sitter och småfryser lite? Dessa frågor slås man av, förutom skönheten då alltså. Men det allra mest iögonenfallande, det som omedelbart fångar ens blick, tankar och åtrå, är ju kvinnans läppar. Är det möjligt att Gud Fader målade med så finstämd pensel?

Eller har chauffören lagt ner lika mycket på henne som på Bentleyn? Så tänker jag.

 

Jaaaaaa, det ÄR faktiskt min bil!!

 

Så är vi här igen med den där måsvingemercan som snurrade in i räcket precis framför mitt objektiv. Kjell, som var med då det hände och visste om min fotoserie, hade uppsökt folket och frågat om det fanns intresse av dessa bilder. Sålunda kom det sig att jag vågade mig dit dagen efter och harklade fram vad min kamera var fylld av. De blev intresserade. Omedelbart frågade de vad jag ville ha. Ville ha? Tyskar kanske är sådana. Jag ville i vart fall inte HA nåt. Jag fick mig en mail-adress och gick åt sidan.

Men tyskarna, det var förövrigt en av mekanikerna som kört bilen, sög upp mig och erbjöd mig åtminstone ett besök i den där mercan. De kände väl någon slags tacksamhetsskuld kan tänka. Sedan lånade de min kamera och fotograferad mig. Jag kände mig lite sådär barnsligt stolt faktiskt. Jag menar så fantastiskt kanske det inte var och någon måsvingemercafantast har jag aldrig varit. Men när jag slog mig ner i all läder och skönhet så sökte den mig bilen. Och jag blev lite kär. Och generad. Det är alltså därför jag sitter där jag sitter och ler lite fånigt förälskat.



"Tjo! Vad har de för promillegräns i det här landet?"

 

Men solen går ned även över dig Klein. Även om du inte tänker så, där du sitter på fotot ovan och skålar i din oskuldsfullhet. Och inte har du några olagliga tankar bak din fråga. Men man skall passa sig får sådana yttranden när den nedgående solen färgar de omgivande hotellen gula och det står en webmaster metern ifrån en.

 


 

Och mörkret lade sig över oss andra också, vi som höll till i huset bredvid. Vi gick också hem. En sju-åtta öl/skalle till bara på rummet och så: bums i säng!

 


Men det där var på lördagskvällen. Nu är det söndag eftermiddag och det är dags för den långa vägen hem.

 


Bosse och Joel tar de första stegen

 

Och till slut gav även Kjell upp. Bedrövad av de (i hans tycke) usla förarprestationerna,
vände han sig i en slutlig föraktfull gest mot banan och gick därifrån.




Jodå det fanns plats för ett par öl på söndagen också. Jag tänkte att burkarna jag köpte inte skulle gå att återvinna i Sverige. Därför kändes det bäst att konsumera dem på plats så att säga. Det var Norrlands. Här har vi stannat för en kissepaus.

Det var verkligen en helg med förträffligt väder. Då vi landade utanför Hamburg, jag och Bosse, för en matbit och den sista ölen var klockan 18.00 och det var 23 grader Celsius, soligt och vindstilla. Trots det gav ölen endast en känsla av den närmande vardagen. Så skall väl inte öl verka?

Jag tänkte på Matildes ordspråk om väder och resa. "Wenn Engel reisen, lacht der Himmel." Jo vädret var ackurat, himmelen strålade. Den log. Men eftersom jag bara hade Bosse som sällskap kändes andra delen av ordstävet ack så avlägset.

Nästa år körs Eiferennen redan helgen före Midsommar.

 

Ett möte i en tunnel. En GT3, en öl och en D-type

 


 


Och så en sista blick i backspegeln och den nedgående solen innan färden in i vardag igen.

 

Del 5