Del 2 ägnas åt GP-slingan och de klasser som enbart höll till där. Det grova maskineri som antingen kallades Eifelsprint och innehöll bilar från EM i historiskt GT och standard och sportvagnsprototyper eller F1:or av ljuvelig tid och design.

I del 3 kollar vi hur grabbarna från Jönköping, m.m. klarade sina styrningar.

Det stod ingen öl framme då vi anlände. "Väl kyld" var löftet. Jojo. Men efter en liten erinran om detta, agerades det. Ingen var gladare för det än Bo.

Lite märkligt är det med sådana här möten. Människor som träffats för någon dag sedan, skiner upp och betraktar varandra som några long lost friends bara för att man träffas dryga 100 mil hemifrån i fjärran men kärt land.

Vi var framme i Nürburg vid halv fem, och därifrån till halv åtta och uteätning är det bara x antal öl
och en roll-on i armhålan. Svisch. Vi lämnade alltså vår boning för att till fots, tro inget annat, bege oss till lämpligt utskänkningsställe. Efter 150 meters vandring, i en ganska skarp kurva mittemot första mat-och dryckdepå stod denna gula, engelskregistrerade bil halvvägs in i skogen. Kurvan hade visat sig för svår. När vi stod där, lyfte föraren mobiltelefonen, slog ett nummer, fick kontakt och öppnade med:
-You won´t belive this!
De är inte kloka de där engelsmännen.

Vi drog vidare mot wienerschnitzel och öl.

Reströtta?

Alla serveringar har en atmosfärfärg som fotot ovan. Gemyt. Alla är präglade av motorsport. På alla väggar hänger tavlor av racinghistoria. Alla lägger upp enorma portioner. Alla tycks servera starkt. Alla producerar onyktra svenskar.