Nürburgring revisited
Del 1: Impressioner

Eifelrennen nummer två. Nordschleife åter. Skulle upplevelsen bli lika fullständig, lika total, lika brutal som förra året? Det första mötet. Skulle vi nå upp till borgen, till Nürburg? Skulle Kurts stötstänger krokna, skulle Ande(r)s bromsar hålla måttet? Var det så att M 1:orna åter skulle spränga upplevelsernas mödomshinnor och Nürburgskogarnas ljudvallar ? Skulle Bosse hålla sig någorlunda städad om lördagkvällen? Se där några frågor som blandades med resfeber och oro över att bli biten av svininfluensan dagarna före avresa.

Men hur skall jag nu göra för att återgivandet här inte bara skall bli en repris från förra årets?

Hur skall jag göra så att allt inte bara blir en repris?

Jag vet inte. Inte än. Skulle Klein, som var ny för året tillsammans med Dennis, till exempel kunna tänka sig att köra rattfull? Jo det har jag en aning om, men vi är inte där än. Vi sitter ännu inte på Motorsporthotell paddock och dricker öl och jägermeister. Berusningen har inte tagit oss. Inte än.

Vi får ta det från början:

På pricken 04.00 om torsdagen bromsar jag in utanför Bosse. Golf byter plats med GT3:a. 55 kw med 3000. Jönköping är svart, stilla och fuktigt då vi lämnar det.

I melodiradiobrus och rött skär vi igenom den svarta morgonen i 170 blås. Jag trycker in Springsteens senaste i Porschens musikanläggning. Då börjar Bosse tala om Thor-Leifs, så efter en genomspelning förblir dvd:n tyst. Det får bli vägljud och Stuttgarts sexa istället.

Dimma... Nej inte än.

Förra året förgyllde jag resan med Marlboros. Morgon, middag, kväll drog jag lungorna fulla med sinneshöjande tobaksrök. Första paketet köpte jag på första färjan, den mellan Hbg och Helsingör. Alkohol höll jag mig ifrån. Denna gång blir det inga racingcigg. Det blir öl. To drink or not to drink? Hamlet?
-Drink, svarar Danmarks prins.
Bra. Ande(r)s har lovat öl vid framkomst.

Intryck, förnimmelser och impressioner. Det är det det här handlar om.

Dimma. Inte än.

Bosse kör. Det håller honom borta från spriten. Då andra delen börjar är vi nog nere i Nürburg. Då är det kört.

Vi tar en annan väg detta året, över Hannover. Ärligt talat skiter jag i vilket. Råkar vi ut för Stau så böjer jag mig bara fram, och plockar upp en öl. Så kan han sitta där, Bosse, otålig, irriterad och nykter.

Hur skall jag göra för att reportaget inte bara skall blir en repris av förra året?
Jag vet inte. Första delen får handla om något i väntan på det. Det får bli några impressioner.

Del 2: Hur skall Bosse bära sig åt när vi kommit fram? Och står den utlovade ölen serverad?

 


Blått, gult, rött och läktare i dis. Och en äkta GT40 givetvis.



Porsche 935 i ett av sina sista utföranden. Linjerna dragna så långt som utvecklingen förmådde förädla. Extrem och långt ifrån dagens moderata yttre förändringar. Färgstark i vitt mot en svartvit fond.


 

 

 

 

 


Kan man betrakta en gammal racerbil som konst? Att Mona Lisa eller varför inte Grindslanten blir ett konstverk i samma stund det är färdigt är väl de flesta överens om. Det är verkets syfte, dess ändamål. Men är en F1:a född ur sjuttiotal och denna tids premisser ett konstverk om det placeras på ett museum i en stad i Tyskland, England eller uti staden Marseille?

Leonardo da Vinci skapade Mona Lisa för att betraktas inom ram upphängd på vägg. Likaså gjorde August Malmström med Grindslanten. Gordon Coppuck designade McLarens M26:a för att vara snabbast av de snabba på banor som t.ex Nürburgring.

Spelar det förresten någon roll? Vem bryr sig om vad som är vad, så länge man någon gång får se de tavlor man vill, och uppleva historiens f 1:or sträcka ut på en raksträcka någonstans i en gränslöst decibeljublande värld.





En gång körde "the king of the too-late-breakers", italienaren Vittorio Brambilla, denna bil, . En gång tog han pole på Anderstorp. En gång vann han ett regnigt Österrikes GP och kvaddade bilen av lycka strax efter målgång. Under sjuttiotalet var "Gorillan från Monza" känd för sin vildhet, sitt vindrickande och sin speed. En gång var han en ung pojkes idol. Nu sitter engelsmannen Peter Meyrick bak ratten på Marchen. Han är snabb. På bilen finns bara Brambillas namn. Det gör honom stor, engelsmannen.

 

 

 

 

 


En exakt replica av RMO 699F, en av de två fabriks-MGC:erna som någonsin tävlat. Vi befinner oss då, om vi leker med tanke och tid, i slutet av sextiotalet och styr mot en skog av psykadelika.




Det här är Eifelrennen. En MG TC passerar ett hotell präglat av motorsport och uteservering. Solen reflekterar i brooklandsrutan. Bilen är nummerförsedd och på väg till start. På serveringen dricks det Jägermeister. Det ger jag mig fan på.



 

Riccardo Messa i Alpine A110 var snabbare än superåkare som Tommy Brorsson och Thomas Henrysson i Lotus Elaner.



 

 

 

 

 

 

 

NÄRVARO

Jag känner en ny närvaro
närma sig.
Styrkan i det mycket svaga.
Tankarna och känslorna smälter
i ett första andetag
och i en fred mot ansiktet.

Döden är bara ett litet ord
som prövas.
Det svaga, sökande och yttersta
lever som enda kraft
och livsmöjlighet.
Allt annat har jag glömt.

 

Ingrid Kallenbäck.

 

 

 

 

 

 

Porsche 911 RSR a lá 1974.
Utan tvekan den vackraste och häftigaste av alla 911:or. Aldrig har 911-designen stämt så bra med de breddade skärmarna, den underbara frontspoilern och den stora horisontella vingen där bak. Sen får ni säga vad fan ni vill.

 

Del 1