|
Gorillan från
Monza, King of the too-late-breakers. Snabb som fan men lika
ofta över gränsen som på den.
För två
år sedan här på Anderstorp tog Vittorio pole
position och ledde loppet så länge den fragila
marchen höll. Tidningen Teknikens värld,
en en gång initierad och intressant motortidning med
F1 som något av huvudtema, gjorde strax efter en intervju
med italienaren och hans stall. Man kom strax in på
Vittorios vana vid att dricka vin, även under tävlingsdag.
Max Mosley, eller om det var Robin Heard, hade tvingats acceptera
sin förares alkoholkonsumtion men hade åtminstone
sett till så att det alltid var någon med vid
Vittorios måltider, så att han inte fick i sig
mer än en flaska vin de dagar det var race. Sanningshalten
i detta är kanske svår att verifiera och förhålla
sig till nu många år senare.
Att Vittorio var
a brut bak ratten är mera bekant och gav honom
namnet Gorillan från Monza. Att han var vild kunde den
förre F1-doktorn Sid Watkins verifiera. I sin bok Life
at the limit redogör han för sina upplevelser
inom Formel 1, bl.a. ett tillfälle med Brambilla: På
Monza, några år efter att Brambillas karriär
tagit slut, agerade han förare åt Watkins i den
doktorsbil som alltid, då som nu, följer efter
startfältet första varvet, i alla GP. Watkins hade
varit med länge redan då och måste erfarit
många vansinnesfärder. Men Brambillas framfart
i doktorsbilen var dock vildare än vad professorn tänkt
sig. "Vittorio, we should be following the bunch. Not
leading it."
Vittorio tog en
GP-seger under sin karriär. Följdriktigt kraschade
han också sin March strax efter målinjen, i Österrike
i regn. Loppet flaggades av på grund av det dåliga
vädret och det kanske herr Vittorio skall vara glad över,
trots att segern därmed bara gav 4,5 poäng i stället
för de brukliga nio. Om loppet skriver den fantastiske
Nigel Roebuck:
"Vittorio
looked the whole way like a man on the verge of an accident,
but he pressed on with courage and adrenalin, and when James
[Hunt] was held up by his tardy team-mate Brett Lunger, the
Italian spotted what he thought might be a gap and went for
it. Astonishingly, he got through.
For ten laps the
orange March skated around in the lead, pulling away easily
from the Hesketh, but could Vittorio keep it all together
for 54 laps? In the end there was no need. Conditions were
now impossible, with cars slithering off the road everywhere,
so officials decided to halt the race, and Brambilla was given
the flag. The Italian and his 75l had been highly competitive
throughout the season, completely dominating - until retirement
- in Sweden, and running on the pace virtually everywhere.
But no one expected the combination actually to win...
As he went over
the line a disbelieving Vittorio suddenly realised that he
had won a Grand Prix. He was wildly, ecstatically joyful,
and violently waved his arm in salute. It was a mistake. At
225 kmp ( l40 mph ), the March began to go sideways, and then
spun, once, twice, several times ... people in the pits heard
the flat sound of breaking fibreglass somewhere up the road,
and saw an orange blur coming of the guardrail.
Two or three minutes
later Brambilla was back, the 751 - astonishingly - tattered
but still mobile. Out of the cockpit climbed the stocky victor,
and never was a man so happy! No shrug, no blasé, bored, been-there-before
grin. For Vittorio winning was something new, and at 37 that
meant something. Fingers and thumbs refusing to cooperate,
it was some time before the Moet et Chandon cork came free.
When it did, Brambilla used the bottle like a fire hydrant.
This was his day
and he never had another like it."
Se händelsen
här
|
