En timme in på passet rapporterar den svenska Porschen ett exploderat bakdäck. Då bilen kommer linkande in i depån har däcket slitit upp stora delar av inner- och ytterskärm. Mekanikerna söker intensivt efter svårare skador, men finner inga. En ny omgång slicks åker på. Och så ut igen.

Under detta körpass kommer en av loppets viktigaste ingredienser smygande: mörkret. I all sin exklusivitet blir 24-timmars något av ett scoutläger. Mörkret gör oss mindre. När man stirrar ut i det svarta är det svårt att förstå att det är möjligt att köra på nära nog likvärdiga varvtider i det svarta. Men de moderna bilstrålkastarna förvandlar natt till dag, säger förarna. Problemet, är ljuskäglorna i backspegeln. Kommer de från den nyss omkörda bilen eller är det en snabbare konkurrent som närmar sig? Och hur långt bak är den?

Bredvid dig viner tryckluftsaggregaten, de tuggar centrumbultar, depåpersonal tjoar och skriker, depåsignaler ljuder, skivbromsar gnisslar, motorer startar upp, på andra sidan depåmuren tjuter bilarna och när du vänder dig åt väster smyger en kylig vind in genom dina tunna kläder.

I topp placerar sig en Porsche 911 GTR körd av Lieb, Dumas, Luhr och Lietz före två Audi R8 LMS med bl.a. Christian Abt och Armin Hahne i den första och Markus Winkelhock och Frank Stippler i den andre. Fyra placerar sig den BMW Z4 GT3 som Richard Göransson delar med bl.a. Pedro Lamy. Det svenska teamet kör till sig en 71:e tid. Fem sekunder snabbare än fjolåret.

Lika tydligt som träningspasset startat dör det. Efter fyra timmar försvinner cirkusen in i depåboxar och mörker.

FREDAG

Fredagförmiddag och dags för kvalificeringspass två. De svenske förbättrar inte sin tid och för de fyrtio snabbaste ekipagen väntar den stora kraftmätningen senare på kvällen då de gör upp om de slutliga positionerna. För att markera sin snabbhet får dessa en blå blinkande lampa i vindrutan, till varsel för alla att hålla sig ur vägen. Det blir en Mercedes SLS AMG som är snabbast.

Det är svårt att enkelt beskriva Nürburgrings 24-timmars. Det består av många olika delar, så olika att det är förvånande att de kan ha samma intressecentrum. Det är kommersen med reklam och försäljning. De elegant välbeställda i en restaurang med oxfilé och rött i depåområdet. Det är de enorma mängder människor i skogar och campingplatser, grillande, festande med tung hårdrock ur väldiga högtalare. De flesta har mycket lite gemensamt. De lever antagligen helt olika sorters liv. Bara intresset för de där bilarna knyter dem samman.

Även om man håller sig inom de tävlande teamens organisation består helgen av klart åtskilda delar. Står man inne i en depåbox märks det tydligt. Mekaniker, teamkoordinator och de tre förare som inte kör utgör en värld. De har sin dataskärm och sina gemensamma funderingar och samtal. I en värld långt utanför denna cirkulerar teamets bil, som en satellit, i radioskugga under större delen av det långa varvet. Först i början på långa rakan, då bilarna lämnar skogen får bil och depå kontakt igen, och då i form av korta kommentarer. Endast då bilen kommer in i depån, som ett rymdskepp då det dockar, blir det fullständig kontakt. Men då tycks föreningen så intensiv och total att det nästan går att ta på den energi som transporteras mellan bil och team.

På kvällen är det sedan gemensam middag för team och sponsorer i ett av byns hotell. Då den sena aftonen går över i natt infinner sig en märklig tystnad i Nürburg. Inga motorljud genom skogarna längre, campingplatsernas fester hörs inte hit. Krogarna har stängt. En koltrast sjunger i tunt regn. Racingfolket lägger sig tidigt för att samla kraft inför det som komma skall. Det är bara vi andra som stannar uppe med en öl till.

LÖRDAG

Det börjar kännas i atmosfären redan vid tolvtiden. Läktarna fylls. I teamen råder förväntan. Man samlar sig. Men det är en koncentration annorlunda än den inför ett körpass eller ett depåstopp. Då vänder förare och mekaniker sig inåt, fokuserar på detaljer och kopplar bort omvärlden. Nu är det tvärtom. De visar stolthet och glädje över att vara en liten del av detta gigantiska spektakel.

Startproceduren inleds vid 13.30 och med den kommer äntligen värmen. Det är 20 grader och solsken. Små cumulusmoln stryker bakom de stora läktarkomplexen vid start-och-mål. En parad av gridgirls går i två långa rader ut mot startsträckan.
De är organisationens, men många team har egna. Lättklädda och leende. Visst är de vackra men jag har ändå lite svårt ibland för motorsportens syn på kvinnor. Om de inte står och ler på en racerbana står de och poserar på en jävla speedwaystubb någonstans i en håla i Småland och håller en startskylt i cowboyhatt och fransar. Och ler fånigt.

Depågatan är nu fylld av människor och framkörda bilar. Så tänder en motor till. Ytterligare en. Som tungviktsboxare lämnar sedan bilarna sina depåboxar och ställer upp och parkerar på startrakan, festscenen. Nu strömmar mekaniker, förare, mediefolk, teampersonal och publik efter. Det är tutor, skratt, framsträckta mikrofoner, däcksvagnar och allehanda aggregat som körs fram mellan människomassorna och det är de där grid girlsen i alldeles för små och tajta byxor som alla vill fotografera. De gigantiska läktarna är fullsatta och ovan hela denna stilla karneval hovrar helikoptrar som länkar TV-sändningarna.

Då de sedan åter korsar startlinjen och flaggas iväg är det wagnerskt. Mark och trumhinnor vibrerar. Sinnena fylls och man står maktlös inför känslorna som uppslukar en. Men det dånande fältet lämnar startrakan, lämnar GP-slingan och jagar nerför Hatzenbach, genom samma folkvimmel som nyss på uppvisningsvarvet, men nu kommer de tjutande, vrålande, i ett tempo som är ursinnigt. Det är ett långlopp, men det körs som om varje sekund vore den sista. Every second counts. Mercedes nr 65 tar starten, tätt följd av Porsche nr 11 och en BMW Z4. Det är fest i Hatzenbach där vi står.

Men ganska snart går loppet in i en andra andning. Publiken runt banan börjar grilla, leva campingliv, dricka öl och titta på TV. Allt till en ständig ljudkuliss av tysk hårdrock och om de har tur att befinna sig vid ett sådant ställe, ljudet av en nerväxling, ett grymtande och sedan en ny acceleration.

Natt

Inne i depån och i servicetältet med mat och ombyte blir det nu intimare. Natten som är så speciell för långloppen delar upp de där skilda världarna än mer. I den stora depån med teamtälten drar man för och dricker varma dryker. På banan drar bilar förbi i mörkret, avslöjade av sin motors speciella sång. Men lämnar man servicetältet och går in i depåboxen är kontakten där igen. Depåboxen är hjärtat och även om det kan vara en avslappnad stämning därinne är avståndet till full aktivitet aldrig längre än ett anrop över kommunikationsradion, eller en digital rapport på dataskärmen. Då är det som grenen i myrstack.

Vid halvtretiden på natten är hotellkrogarna nere i Nürburg är märkligt nog stängda. Denna årets största natt i orten. Trots det är det samma folkliv, samma, nästan monotona motorljud i omgivningarna, samma nerväxlingar, och genom byn går bussarna fortfarande välfyllda till och från bandepån. Det är några grader kallare, annars rullar 24-timmars stora klocka vidare. Stora gäng av åskådare drar genom gatorna. Från slottet Burg uppe på höjden spelar en laserstråle genom natten. Som utanför en nattklubb i en stad. Bilarnas ljuskäglor spelar utmed raksträckan Tiergarten, motorerna frustar till vid nedväxlingarna i dess slut. I depån är det fortfarande mycket folk i anslutning till depåboxarna. I presscentret skriver reportrar hem och tankar sig pigga på kaffe och stark soppa. Bil nr 2 leder före bil 22.

03.45. Ett par unga tjejer sitter tätt ihopkurade mot en buss. Stallpersonal rullar däck, ständigt dessa däck, hämtade från däckfabrikanternas enorma lager, däck på väg ut och däck på väg in i depåboxarna. Teampersonal som står böjda över en cigarett. Folk röker här nere som vore det svenskt 70-tal. Även japanerna röker, vilket av någon anledning chockerar mig. Någon sitter med mössan nerdragen över öronen mot en vägg och sover. Folk rör sig fram och åter, de flesta med ett tydligt uppdrag. På de stora läktarna utmed start-och mål är det nästan helt tomt.

Några smågrupper sitter utspridda och tysta. Bilarna drar förbi i ojämna skurar. Mercedesmotororna dundrar som teateråska. Vakter står troget vid ingångarna till vip- och pressrum. De är artiga, prydliga men ju längre natten lider märks tröttheten även hos dessa. Mediacentrets heta, starka soppa försöker väcka kroppar till liv. Reportrar sovande över sina dataskärmar medan tyska röster strömmar information ur högtalarna. Glamouren är borta nu. Fernissan avskrapad. Bilarna är skitigare, förarna svettigare och mekanikerna svär. Det är råare, mer monotont, mindre tillgjort och därför vackrare.

Så går långsamt natten över i gryning. Strax innan fem börjar det ljusna. I slutet på start-och-målrakan försöker några småfåglar göra sig hörda i gryningen. En skir strof mellan Mercedesvagnarnas dunder och Audibilarnas vassa V10:or. I VIP-logerna ovan depån klirrar ännu champagneglasen. Mycket tyst.

Morgon

06.15 Det börjar regna. Först väldigt lite, efterhand allt mer. Men frågan är om det är tillräckligt för regndäck? Det svenska teamet försöker avgöra vad övriga team planerar. Hur tänker de resursstarka stallen göra? "Det regnar för fullt i Döttinger Höe" säger informationen. Men banan är så lång att det kan regna på delar av området och vara torrt på andra. Men så kommer den ena efter den andra bilen in i depån. Full wets.

Det blir bara en stint i regn, nederbörden avtar och till nästa pass läggs mellandäcket, intermediets, på för den långsamt upptorkande banan. På banans öppna partier torkar det snabbt upp, i skogarna hålls vätan kvar längre.

Förmiddagen blir odramatisk. Nerven och dramatiken som kom med regnet försvinner och ersätts med lugn och avslappning gränsande till trötthet. Vid halvtolvtiden är det 24 grader och flödande solsken. Publiken är tillbaka i depån och delvis på läktarna. Nu vandrar barnfamiljer och förälskade par runt mellan tälten. Stämningen är märkligt nog som den var inför loppet. Som om lördagkväll, natt och tidiga morgon aldrig existerat.

Jag saknar smaken av natt, av trötthet och monotoni, de tunga huvudena. Presscentret har blivit en sorlande men lugn kvällstidningsredaktion. Finns det en hierarki här? Jag tror det, jag talar inte mina kollegors yrkesspråk och jargong så jag snarare anar, än vet. Jag sitter i salens bakersta rad. Inga jätteobjektiv på mitt bord. De flesta är i gäng från gemensam uppdragsgivare, eller så har de gamla bekanta i samlingen. Jag kommer aldrig att bli journalist. Intervjuandet, uppkopplandet, alla kontakter, hålla sig framme. Det är inte för mig och jag sörjer det inte. Jag är trött. De sitter vid sina uppkopplade laptops, rapporterar till en väntande hemmaredaktion. Jag är en amatör på besök i deras värld. På torsdagen har jag vandrat runt dessa bord i ett fåfängt försök att låna batteriladdning till kameran då jag glömt min laddare hemma. Jag skäms lite. Inte ens det faktum att jag har två kameror stärker mig. De är för små och jag misstänker att det batteri jag håller upp signalerar liten jävla amatörkamera. Men de försöker, inte minst alla japaner jagar runt och letar hjälp hos kolleger. De bemöter mig alla vänligt. Men jag är en inkräktare som äter deras mat likt en räv som rycker sig en höna innan bonden kommer ut på gården.

De upptornande skyar som hotat mer regn har dragit bort igen. Jag måste ha en öl för att komma på rätt köl igen.

13.00 Publiken är likadan här som på alla motortävlingar jag bevistat: vit, med väldigt få undantag. Flera kommer bärande på ett utslitet däck från någon av bilarna. För att pryda vardagsrummet? En åskådare bär en t-shirt med den korta skriften: "24h the hell". Citatet är givetvis taget från Jackie Stewarts uttalande i slutet av 1960-talet: "The green hell" då han förklarade att "den som säger att den älskar Ringen antingen ljuger eller inte kör tillräckligt fort". Det är naturligtvis det snobbigaste av uttalanden och är snarast att likna vid koketteri. Eller skitsnack. För lyss jag till förarna, mekanikerna omkring mig är det inte Stewarts ord jag hör. Och varför skulle EN f.d. världsmästare ha mer rätt än alla de tusentals proffs och amatörer som världen över lyser upp då någon nämner namnet: "Nürburgring".

Två timmar kvar. Den svenska Porschen ligger 43:a. Dess pålitlighet plockar placeringar i en jämn takt. För teamet är det bara rutinarbete nu. Förarbyte, tankning och nya däck. Allt enligt planeringsschemat. Men de timmar som under dagen hastigt försvunnit och omnämnts som "bara" ändrar skepnad i takt med att de blir färre och teamet börjar se slutet, börjar hoppas på den där placeringen som är så mycket bättre än vad man vågat tro på. När klockan slår 15.00 heter det "ännu" en timme. Ju närmre mål desto högre anspänning. Nervositeten i teamet är påtaglig. Man liksom ställer sig på tå för att få bekräftat att bil nr 49 fortfarande är med i loppet, fortfarande håller sin position.

NOCH EIN STUNDE

För över 24 timmar sedan var världens centrum start-och-målrakan. Nu skall det som då inleddes avslutas. Nu samlas publik, mekaniker, förare, media och TV där igen. Mållinjen klockan 16.00 är viktigare än allt. Nu får inget gå fel.

Um 16.00 Uhr. Audi nr 3 vinner före sin märkeskollega med nr 26. En Merceds trea. Porsche nr 11, en RSR på fjärde plats, saktar in till nära nog noll strax innan mållinjen och får en ouppmärksam Renault Clio i häcken. Ingen får målflagg. Men för team Porsche Center Väst är framgången och glädjen total. Man har inte bara nått sitt mål, plats 49, man har överträffat alla tänkbara förväntningar och flankerade av funktionärernas svängande flaggor utmed banan för man hem den blågulvita standardporschen på plats 37.

Nu exploderar och dör karnevalen på en gång. Det är ett sista varv genom ett jublande folkhav. Det är glädje och stolthet men också lättnad, trötthet och en smula sorg. I jublet finns en förnimmelse om måndagen, om festen som är slut.

Snart slocknar eldarna i skogarna runt banan. Bilarna rullar in i transportbussar. En efter en försvinner och lämnar området. Kvar ligger ölburkar, engångsgrillar, cigarettpaket, pappmuggar, skit och tummade programblad. Vinden spelar en sorgsen sång med en tom ölflaska vid läktare 4.

Eifelbergen är ett vilt och vackert område i västra Tyskland, högsta punkten är Hohe Acht 747 meter över havet. Genom dess skogar och dalgångar slingrar sig världens mest mytomspunna racerbana: Nürburgring. Här körs årligen ett av de hårdaste tävlingslopp för bilar som finns: ADAC:s 24h-Rennen.

________

EN BILDKAVALKAD KOMMER...