Motorcykelbil

Det hände häromdagen, ja i torsdags närmare bestämt, att jag på morgonen körde till Huskvarna med MG:n för att sammanstråla med en arbetskollega för gemensam färd till detta arbete vi har. När jag anlände vid den avtalade mötesplatsen, utanför Norrängens skola, passerade jag henne där hon gick med sina två barn, Harry 2,5 respektive Malte 4,5 år för avlämning på dagis.

"Det var en motorcykelbil," uttryckte med eftertryck lille Harry 2,5 då jag passerade dem. Och som för att verkligen klargöra detta för moder, broder och kanske sig själv upprepade han: "DET var en motorcykelbil."

Jag parkerade min bil på gatan utanför och i kollegans bil for vi sedan östpå. Vi skrattade gott åt lille Harrys finurlighet, och något stolt och lite förundrad över de intryck bilen ofta gör på små barn. Om det beror på dess litenhet, (o)ljudet, färgen eller nåt annat grunnade vi lite över.

Dagen efter fick jag höra vad som hänt senare på dagen. Då min kollega frågat fröken på dagis vad de gjort under dagen sa hon att Harry under stora delar av denna stått tryckt mot rutan som vetter ut mot gatan och velat att hon skulle titta på en liten gul bil som stod parkerad där nere. "En motorcykelbil", hade han förklarat. Och då det senare var dags för den dagliga promenaden , hade han lett iväg hela raden av små människor till bilen, där de storögt bildade en ring runt och Harry hade förklarat för dem att detta var "en motorcykelbil" med sådan övertygelse att alla de andra barnen snart också insåg detta och alla snart mumlade "motorcykelbil" i kör. Då vart Harry och, förmodar man, fröken också, nöjd och de traskade på led in i skolbyggnanden igen. En erfarenhet rikare. En motorcykelbil.

Så nu vet ni.