Sportvagnssällskapet i Jönköping

Dagar i juli

Man kan sysselsätta sig med mycket, dagar i juli. Även om man enbart håller sig till företeelser med hjul. Man kan åka till Knutstorp på Sportvagnsmeeting eller bege sig till Le Mans. Den första händelsen är redovisad och den andra har påbörjats. Men det finns annat tillika. Detta "annat" är utgångspunkten för detta lilla reportage. För er som misstänker att det hela bara är ett sätt visa upp ut lite cykelbilder får göra det. Måhända har ni fog för denna er misstanke. Om ni nu bär på en sådan. Alla är lika glada för det.

Det var ju ett Midnattssolsrally i krokarna. Porschar, SAAB:ar och annat som studsar fram mellan rödmålade småländska stugor och gårdar. Det är svenskt det. Det drar sin publik det. Och bondsöner avbryter sitt göra för en stund och kanske att det dukas upp med sju kakor i trädgården. Och kaffe med grusvägsdamm i. Jag vet inte. Men svenskt är det.

Visst kör det med lågt lufttryck men så här skall det väl inte se ut?

Man kan låta sig dras med till Mantorp och dragracing av Klein och Dennis. Det är aldrig förr prövat. Reportoaren måste breddas. Måhända. Motorer som i vissa fall är på 7-8 000 hästar och får marken att vibrera. Jojo. Men tävlingsformen som sådan? Jag vet inte. Och bilarna? I fem sekunder lever de. 400 meter. Eller 300 för top fuel och MC-galningarna. Sedan är det slut. Sedan dör de igen, innan det är dags för nästa återupplivningsförsök av mekanikerna. Bilarna lever bara korta stunder. Kan en djupare relation mellan förare och bil uppstå? Det undrar jag och det är givetvis synnerligen subjektivt men särskilt fantastiskt var det inte. Men tack för erfarenheten Piff och Puff. Och Johnny.

Dragracing har sin karaktärspublik. Vill man se tatueringar kan man gå hit. Är man sugen på silikonstinna damer så visst. Som om det skulle vara en överraskning att det var så.

Emma Pooley, silvermedaljör i senaste OS, i ett tidigt stenhårt utbrytningsförsök

Sportbilar och racing handlar ju mycket om skönhet och liv. Därför var Le Mans så otroligt mäktigt. Inte minst för den långa färden genom dygnet/livet. Det finns attraktion i den konst som klarar av att pressa bilar så nära gränsen det är möjligt. Det är vackert. Men frågan är om det finns något så skönt som kvinnliga tävlingscyklister på sina högteknologiska, aerodynamiska, kolfiberstärkta racehästar i färgsprakande tajta kläder med arbetande, brunbrända lår- och vadmuskler. Det är liv. Till bristningsgränsen. Fulländade kroppar. Det är blodsmak uppför, det är knixigt och kurvigt och tekniskt och det är avslutande spurter i 70 blås. Armbåge mot armbåge. Gud vad det är vackert.

Det var deltävling i kvinnornas världscup i cykel i Vårgårda. Även om tiden hann slå över i augusti. Publiken är förresten också annorlunda. Åk och titta på en tävling nån gång. Det funkar med herrar också.