Nordschleife åter
Del 3:
Nürburgring revisited


Det blev fint med tiden. Vädret. Dimman lättade. Den lyfte ur dalgångar, vek bort från långa rakan och smekte med fuktig hand i ett farväl bergstopparna när den drog sig mot Belgien till. Åt Spa säkerligen, bara 13 mil härifrån och igång med sitt kända sex-timmarsrace för historiskt. Att två så stora tävlingar, samtidigt, kan fylla startfälten med bilrariteter är fantastiskt.

Ärligt talat klarnade det upp redan under förra delen, redan då bröt solen fram någe, men jag var så inne i sjuttiotals-F1:or att jag glömde bort. Och skall jag vara ärlig en gång till så förhåller jag mig icke helt kronologiskt till det hela. Eifelsprinten med porschar och kanoner genomfördes tidig söndagmorgon, det ser ni kanske på de långa skuggorna, vid halv nio. Men jag blandar och ger lite. Det får ni ha överseende med. Det är det stora hela som är viktigt. Impressionen.

 


Om morgonen, tidigt, kan man, om man har tur få se Kurt meka. Så var det för oss. Vi hade den turen. När frukosten var uppäten och det lankiga kaffet nersvalt och vi gick ut och sträckte på benen fick vi se Kurt. I tjusig blå overall. Det var nåt med avgassystemet. Om det var att byta tillbaka till ett mera dämpat eller tvärtom har jag glömt. Kanske skulle han helt sonika medelst skruvmejsel slå några hål i rören för att skrämma skiten ur bugattis och mercor. Man vet egentligen sällan vad han har för sig.


I övrigt var det lugnt. Vår norske vän Peers 356:a stod parkerad likt förra året. i det vackra garaget på gården. Ande(r)s och Johan tog det lugnt. Och mycket snart började den där ljuva strömmen av bilar utanför vårt boende, bilar på väg till och från påfarten vid långa rakan. För en svensk likt en vårflod efter en tid av mörker, kyla, is och brustna illusioner. Jag tror att man kunnat ställa sig på post här en hel dag och få vibbar av ett gånget Targa Florio, landsvägsloppet i Italien. För polisen är inte petig här. Det har sagts förut och det kan sägas igen: Snuten är inte petig i dessa delar av världen där motorsport är en naturlig och självklar del av livet.

Alfas Bertonekupéer kan i vissa situationer vara det vackraste, hårigaste och mest "äkta" som finns.

 

 


Nå, vi tog oss åt skogen till. Ni får för all del inte få bilden av oss som några konstant festande personer. Vi höll oss alltid några timmar efter frukost. Och i ett sådant nyktert rus tog vi oss till skogen. Till Brünchen unt so fort. Ja det måste jag berätta: När vi vandrade i depåboxarna om fredagen, vem dök då inte upp ur en sådan (som den naturligaste sak i världen) jo, Torbjörn Jonsson. Torbjörn från Vaggeryd. Och det märkligaste av det hela var att man inte förvånade sig. Man nästan förväntade det. Där motorsport finnes, där är Torbjörn. Vi är roliga vi ssj:are.

Torbjörn, Klein och Dennis.

 


Snart kom då GLPL 1, Kurts klass. Och först av alla var ...


Kurt:

"Dags för start. Det är alltid lika spännande att lajna upp vid Grüne Hölle i en Porsche från 1965. En 35 år gammal bil som skruvats ihop i ett villagarage i Jönköping. Av en elektriker. Kan den hålla ihop 28 varv på fruktade nordslingan? Har den gjort det nån gång tidigare. fan vet? 1600 kubik, 130 kusar, 124,8 km/tim i snitt. Skulle den gamle chauffören hålla måttet, han borde varit utsliten för decennier sen? Jo, spänningen släppte i de snabba partierna upp mot Adenauer Forst. Där leker livet, i en jäkla fart."

Ja den där jävla chauffören kommer nog att hålla ett tag till.


10.04 var, om jag läst listorna rätt, bästa tid.

 


 

 

Per Rosendahl aus Helsingborg.





Douglas Kennborn med son Berne brukar alltid tävla om segern i regularityklassen.
I år dock slagna av Peer och Anne. Hon dolde inte det, Anne.


 

 

 

Ibland står man där bara. Med kameran slappt hängande runt halsen, när man börjar ana något i ögonvrån, en oroande hög hastighet, ljudet av däck som släpper, som kämpar efter grepp, och så, då man får se bilen: blicken hos en förare med ett desperat uttryck i ögonen, som vevar frenetiskt på ratten. Och en bil som kommer skenande på tvären. Ibland är denna bil en raritet.

En sargad höger bakflygel klarade de sig undan med. Jag skall återkomma till bilen.

 

Och sen kom Kurtan igen. Som ett jehu!

 

 

Peer och Anne.

 

Från kraschen med 300 SL:n ovan till nu, har det bara gått fyra minuter. Jag har dock förflyttat mig 150 meter aus eine väderstrecke. Nu kommer kamraten till den grå Mercan.

 


Och så hör jag åter ljudet av däck som släpper, som kämpar efter grepp, en kort tystnad, (kanske skapad av mig i efterhand) och en smäll av ännu högre magnitud än den senaste. "Jävlar" tänker man. "Att jag inte höll mig kvar på samma mercedeskänsliga ställe." Så hemsk kan man bli i rollen av fotograf. Nu kastade jag runt kameran och fotade de sista meterna innan räcket, from a distance.

Bilen linkade iväg ändå, men efter ett par hundra meter var det stopp.

Och då jag zoomade in denna kvinna bak ratten både växte och sjönk jag. Attraktiviteten av en rosenrasande vacker kvinna som kör racerbilsraritet över gränsen är stor, det bringade mig lycka och förälskelse. Det är inte svårt att bli kär snabbt. Samtidigt blev den egna ynkligheten påtaglig. Aldrig hade jag vågat göra något liknande. Det visade sig dock senare att kvinnan med de medvetet uppkörda solbrillisarna i håret, inte hade kört. Det behöver dock inte stå i vägen för kärlek.

 

 

Så var vi där igen med Bertone-alfans skönhet.

 

 

 

 


Bentley 4/8

H.W. Alta "Streamliner"

Så här säger nätet: HW ALTA Jaguar Streamliner 'NBP 77' John Heath and George Abecassis, owners of the Hersham & Walton Motors company, modified a sports ALTA in 1948 and fitted it with this streamlined body. After being raced by John Heath in Jersey, it received a Jaguar engine instead of the original Alta power unit.


 


 

 

Anne plockar fram di norske flaggorna. Kjell, ... ja jag vet inte.

 

 

 



Anne fick om söndagen agera åskådare då Peer upplät co-driversätet åt en annan kamrat. Men en fråga i norska åskådare: Hvor for dere eran nasjonalisme fra?


 

 

 

Denna vackra 911:a kom från Malmoe. Åke Gyllander

 


Magnus! Det här får väl dina japanska cylindrar att vibrera.

 

Ande(r)s och Johan. I första loppet blev de sist. I andra, om lördagen: sist. Och i det avslutande på söndagen så blev de sist.

I GLPL 1 (Kurt) och GLPL 2 (Ande(r)s), innebär tävlingsmomentet att man skall avverka varven så tidsmässigt lika som möjligt. Kurt och Ande(r)s brukar inte placera sig i toppen av det där. Men de är snabba.

Kanske inverkade det att de om lördagens pass fick soppatorsk och därför lämnade banan, ut till närmaste bensinstation, där Ande(r)s pressade i ett antal liter medan Johan sprang in och betalade med de 17 euro, som han, av en guds ingivelse och en slump, hade med sig i föraroverallen, slank tillbaka genom samma öppning och avklarade varvet på 18 minuter och 16 sekunder. Det är elogevärt. Snabbaste varv annars 10.09.


 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Johan, Ande(r)s och Matilde den fantastiska efter körning.

 

Vi andra hade sedan en tid begett oss tillbaka till bandepån. Ärligt talat var det då vi var uppe och tittade på F1:or. Och annat. Och annat. Så går en tid där uppe mellan bilar och bratwurstar och fötter blir trötta. Strupar blir torra. "Låt oss gå ner till Motorsport paddock" sa väl någon då. Och det gjorde vi. Vi beställde in, eller ut, emedan vi satte oss i utedelen. Öl och jäger beställde vi och drack varandra till. Sålunda stod vi att finna, njutandes, tittades på bilar och kisades åt kvinnor. Och vred man på huvudet såg man borgen på sin kulle, ännu fångad av solljuset.


Och när vi satt där vrålade jag antagligen till. För uppe från depån kom en MGC GTS körande. I färger och stil ackurat som en av de äkta fabriksvagnarna. "Kunde det vara?" I förbifarten och stundens exalterade ögonblick hann jag inte avgöra det hela. Men något hade börjat sprida sig i mellangärdet.

Vi beställde väl in en omgång till. Kisade mot solen och stirrade storögt mot kvinnorna. Tiden gick och MG:n kom förbi nu i riktning bandepån. "Kunde det vara?" Tänkte jag igen, för i ölens och jägerns sällskap hann jag liksom inte med. Servitrisen hade nog önskat att vi beställde någon mat. Det gjorde vi inte. Men en omgång till tog vi.



Och afton, mörker och spökhistorier lade sig över Burg Nürburg medan vi satt i byn och drack vår öl och vår jägermeister. Men MG:n kunde inte lämna mina tankar. Jag smög mig därför tillbaka, tillbaka till depån. Jag hade fått smak för Sebring-MG:s. Mina kamrater hade fått smak på alkohol. Åt var och en det han tillkomme. MG:na liksom sökte mig, liksom spriten antagligen sökte mina vänner.

 

 


Redan tidigt såg jag de första. Dessa var dock repliker, antagligen MG Motorsport-byggda. Inte äkta fabriksbilar men äkta MGC. Ärrade. Ljuvliga. Om MGC GTS och dess historia har jag skrivit så mycket om här på sidan att jag inte tänker göra det mer här. Men jag var nöjd. Dock hade jag ytterligare ett par att upptäcka, däribland den BRG-färgade. Så jag gick vidare.

 

 

 

Och så fann jag den. Enastående. Enastående. Men det var inte den. Det var inte RMO 699F. Men det räckte.

 

 

 

 

 

 
 

 

 
 

 

 
 

 

 

På min ensamma väg från depån och ner till mina kamrater slängde jag en blick på tavlan över alla tidigare vinnare på Ringen. Något fångade min blick. B. Johansson Jag sökte i minnet men kunde inte få fram någon framstående svensk racerförare med det namnet. Kunde det vara så... kunde det vara så att Bosse betalat en tysk för att få sitt namn inhugget i stenen... eller var det bara kvällen och alkoholen som spelade mig ett spratt? Båda möjligheterna var ungefär lika stora . Jag gick vidare. Vidare mot dalgång, värdshus och mera öl.


 

Dagen efter fångade jag den på Nordschleife.

 

 

 

 

 

 

Del 3