Ja det var ju bilar också. Öl, kvinnor, cigaretter och parkeringsplatser är bara en väldigt stor del av det hela. Låt oss titta till bilarna. Om vi kallar det som nu inleds för söndag, vilket alla bilder nedan icke är kompatibla med, så tar vi farväl av Trisha och Tony. En bild på detta par kanske inte är överhövan intressant för den gängse racingentusiasten, men för oss som var med krävs det, för att binda samman, resan.


Om lördagsmorgonen vräkte helt plötsligt regnet ner på vägen till banan och denna psykadeliska Morgan fann för gott att svänga av och
skula under tak i fem minuter.

 


Bli inte förvånade om Loftis nya blir en MGB. Även om han här inte tycks uppfatta det som finns nära.

 


Det fanns även vrålsnabba standardvagnar, som denna Cortina GT körd av Derek Bell. Jag delger dock bara ett minimum av dessa.

 


Och inte fullt lika vrålsnabba. Anders Jensen här, delade bilen med Stig Blomqvist.

 


Big bangers. Gary Pearson i Lola T70 Spyder

 

 


Adrian Newey i Ford GT 40. Den geniförklarade F1-konstruktören var snabbare än man kunnat tro.

 

 

 

 

 


Man hyllade E-type med ett speciellt race. 30 stycken fullblodsbilar i lightweight och semiweightutförande. Real stuff.

 


Gerhard Berger körde sin vackra vagn till seger i par med Adrian Newey

 


Martin Stratton var allvarligaste hotet.

 


Adrian Newey

 

 


Emanuele Pirro tar starten i 4 WPD. Den första lightweighten. Utvecklade efter något år 344 bhp. Så här kan man läsa på nätet i en beskrivning av bilen: "This is one of the most important racing cars in the world". Pirro delade bilen med Desiré Wilson, den enda kvinna som vunnit ett F1-lopp. Låt vara i ett mindre icke-VM-lopp.

 


Berger har tagit ledningen före en vilt satsande Stratton

 


Finska rallyesset Rauno Altonen

 

 


Alfa Romeo 308 C

 

 

 

 


Elva-BMW Mk 7

 


Lancia-Ferrari D50A från 1956

 


Aston Martin DBR4

 


Det finns många definitioner på Kärlek. Det här är en.

 


Och så kom Kenny! Här med Anthony Reid i AC före och Oliver Bryant bakom, i den AC som Berger senare kom att krascha i jakten på Kenny.

 

 


Tony Dron i den fantastiska Aston Martin DB4 Zagato före Arturo Merzario i Ferrari 250 GT SWB/C

 


Marino Franchitti. Bror till Dario i den andre Zagatopärlan

 


Nicolas Minassian körde den häftiga ljudliga Ferrari 250 GT SWB Breadvan så det lät opera. Den enda i sitt slag. Gud.

 


Frank Stippler i renaste och elegantaste vagnen? 250 GT SWB.

 

 


Emanuele Pirro

 


Mark Hales bak ratten delade denna Ferrari 250 GTO med Martin Brundle. Tvåa efter Bräck/Kristensen. Och Kjell grät

 

 


Julien Draper i Aston Martin Project 214

 


Tom Kristensen. Åtta gånger Le Manssegrare. Stor dansk.

 

 


Aston Martin DB4GT

 

 


Vid middagstid drog en Lancaster in över Goodwood. Med två juvenila Spitfire som eskort

Depån

Jag hade tänkt mig att försöka få några ord med mister Kenny Bräck. Jag tänkte att det skulle kunna bidra till att göra ett reportage lite intressantare. Nåväl, någon öl hade jag fått i mig då jag tog mod till mig och smög mig fram, väldigt nervös, och frågade om jag fick ställa några frågor. Jag tänkte att det är bäst att göra så. Och svensk hörde han ju att jag var. Nu vet jag inte om det var rätt taktik. Han tittade lite misstänksamt på armbindeln där det stod "Press". Han sa inget men accepterade, det såg jag. Jag hade förberett mig för att fråga honom om något ända sedan vi åkte iväg. Nu kände jag att jag hade glömt att förbereda vad jag skulle fråga, och nervös och lismande är man inte så snabbtänkt. Jag undrade varför han börjat köra historiskt. "Jag blev tillfrågad" svarade han lite kallsinnigt och jag kände att det här inte gick så bra. Men så ville jag att han skulle jämföra Escorten han körde Midnatssolsrallyt med och Cobra Daytonan han körde nu och ganska omedelbart var han tillmötesgående och vänlig. Snart lämnade jag honom dock med ett "Lycka till". Nu hade jag i allafall pratat med honom.

Lite senare var jag tillbaka på samma plats, nu tillsammans med Loftis. Loftis är mer världsvan än vad jag är. Loftis är själv racerförare. Han vet. Loftis frågade om testkörning, bana och så. Kenny svarade och skrattade. Så där kolleger emellan. "Inga förlåtande avåkningszoner - det är härligt", sa han bland annat.

Då vi gick därifrån funderade vi både Loftis och jag på hur han vågade, om inte den där fruktansvärda kraschen vi alla sett, påverkade honom. I en bil från sextiotalet. På en bana som stängdes av säkerhetsskäl 1966. I 250 kilometer i timmen på rakan! Men vi kom oss inte för.

Jag kom några dagar efter Englandsäventyret att besöka Bokmässan i Göteborg och pratade då med några journalister. Var man tvungen att få ett godkännande från personen man intervjuat innan man publicerade? Svaret var ganska klart: "JA, det borde man." Ajajaj. Då jag kom hem, (jag hade ju tänkt mig att försöka sälja ett reportage till någon hugad motortidning) sökte jag efter en möjlighet att få kontakt med herr Bräck. På hans hemsida fanns inga kontaktmöjligheter. Jag försökte finna Janne Flash Nilssons adress, de där två är ju goda vänner, det har man ju sett. Jag chansade lite på mejladress och beskrev mitt ärende: Jag behövde ha kontakt med herr Bräck för att få ett godkännande till att publicera "intervjun". 15 minuter senare hade jag mailadressen till Indylegenden. Så jag skrev ett liknande mejl till honom där jag bifogade den text jag tänkt mig.

Eftersom svaret från Janne Flash kommit så snabbt blev jag väl lite för förhoppningsfull. Inget svar kom den kvällen, en torsdag. Inget på morgon eller förmiddag. Framåt lunch började jag tvivla. Vid eftermiddagskaffet hade jag givit upp. Det är klart, tänkte jag, han får väl mängder av förfrågningar från folk i tid och otid. Varför skulle han bry sig. Jag gick ut och tog en öl (minsann) på aftonen. Två och kanske tre. Vid åttatiden susade det till i mobilen. Det var inte bara ett OK, det var även några tillägg i texten för att förtydliga det han svarat på i depån där i Goodwood nån vecka tidigare. Det kanske inte var hela världen, men jag tyckte det var stort att han tog sig tid och över huvudtaget brydde sig. Respekt, som ynglen säger.

Tack vare detta, tror jag nog, blev den svenska tidningsversionen av Top Gear intresserad av artikeln.


Kenny Bräck på gott humör

 


Nicolas Minassian

 


Claudia

 


The Stig

 


Supermarine Spitfire

 

 

 

 

Under hela helgen, i en värld för sig själva, till synes ovetande om aktiviteten omkring dem höll dessa lantarbetar på att jobba med hö. Mitt inne i banan. Inget verkade distrahera dem. Kanske det mest bisarra under hela helgen.


Okay, någon liten paus tog de kanske.

 

Pausade gjorde däremot dessa:


Kjell

 


Ande(r)s

 


Loftis

 


unt ich. Skål!

 


Lackerad för operation Overlord 6 juni 1944. Slaget om Normandie

 

The race itself

Kenny inleder från pole och rycker omedelbart till sig en stor ledning. Då Kristensen tar över har det börjat regna. Snart vräker det ner, men det tycks inte störa dansken nämnvärt. Paret vinner före Martin Brundle /Mark Hales i en 250 GTO och Derek Hill/Joe Colasacco i den där udda Maserati Tipo 151 från 1962.

Bara detta lopps startfält har den engelska tidningen Motor Sport värderat till en miljard kronor! En miljard.


Martin Brundle

 


Ful? men rasande snabb. Maserati Tipo 151. Derek Hill, son till amerikanske F1-mästaren Phil Hill.

 

 

 


Christian Horner DB4 GT

 

 


K.B, Shelby Cobra Daytona Coupé

 

 

 


Martin Brundle

 


Minassian före Eddie Chever i Cobra och Patrick Watts i Sunbeam Lister Tiger

 


Lynn/ Wills, AC Cobra Le Mans Coupé

 


Brian Redman

 

 


Stippler

 

 

 

 


coming through

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Vid målgång söker vi oss mot utgång och parkeringsplats. Det slaskar om de långa, vida kriststrecksrandiga tunna byxorna. Det är ett skyfall med häpnadsväckande kraft. Det är tryck i dropparna. Underlaget där vi går är grus. Vattnet piskar det till gyttja. Mina myggjagares stenhårda blanka sulor är skit. Vattnet rinner längs hattens brätte, ner framför ögonen. Kavajen klistrar sig våtkallt om axlarna. Kamraterna är borta. Jag känner mig som ett dränkt får. A wet sheep. Nu jävlar har vi fått känna av Ditt regn också GB. Folk hukar under jackor och paraply. Om man haft ett! Men vi tar det med jämnmod. Till höger och alldeles framför näsan på mig faller folk då deras femtiotalspjucks glider. Då deras vackra stilettklackar inte får fäste. Det är, egentligen, och om man funderar på allvaret i det, ganska kul. Jag hittar slutligen till bilen. Den är varm. Om allt nu skulle vara ackurat som man önskade sig, hade Ande(r)s just då räckt fram en varm teknekt. Det gör han inte. Vi kör till Brighton.

Vi är ganska snabba i väg, men Kjells vägval tar oss i en ögla som gör att vi timmen senare åter befinner oss vid banan och ansluter till bilarna som just lämnar området. Vi tar det med jämnmod. På vägen passerar vi, eller blir passerade av, en Rolls Royce av sjuttiotalsmodell med fyra kraftiga herrar med rakade skallar och tjunackar. Sett så upplevs Rollsen som en liten bil. Vi undviker förövrigt ögonkontakt.

Vi landar i Brighton-Hove och kör längs den välkända stranden med den jättelika casinobryggan. Vi går inte dit. Vi styr in på hotell våra smäländska bröder från de östra delarna av landskapet bebor. Där dricker vi teknekt och rör oss sedan ut i aftonen och äter italienskt.



Brighton-Hove

 

 


"above us only sky"

Vi lämnar Brighton i måndagmorgonens rusningstrafik. Når flygplatsen alldeles för tidigt. Det sitter sedan ingen erotiskt sugen argentinska på planet hem. Vi tar en sista öl i luften. I Göteborg krossar jag den sista svarta marlboron under en myggjagarklack. Loftis kopplar upp mobilen mot nätet. "Grekland ställer in betalningarna", säger han. "Kamprad går in i Peab." Vi är hemma.

 

Göran