Prologue

Goodwood Revival 2011

SNETT FRAMFÖR MIG sitter en latinamerikanska i kort röd kjol, och med långa smala sensuella fingrar vänder hon blad i en tjock pocket. "American pastoral" av Philip Roth. Då är det svårt att hålla sig okär. Hon och hennes kamrater har tilldelats speciella kort, i det de är utomeuropeiska passagerare. De får kanske köpa mer sprit då. Jag vet inte. Därför drar jag slutsatsen latinamerikanska, och på grund av det långa mörka håret, språket, den latinskt kraftiga näsryggen och hennes avslappnade bredbenta sittposition. Hon har härdats på hästryggar på Pampas tänker jag. Och i heta argentinska sängar har hon virvlat runt med många partners. Så tänker jag, beställer en GT tillsammans med Ande(r)s och hoppas att piloten snart skall landa planet tryggt på det brittiska fastlandet. Vi är på väg till Goodwood Revival Meeting.

Jag vet att det skrivits om Goodwood på Sidan innan. Jag vet. Men jag har aldrig varit här och varje upplevelse är unik. Eller? Jag reser med mer erfarna Loftis, Kjell och Ande(r)s. De får leda väg och ta förning. Jag följer, tar in, röker, dricker, fotograferar och förförs. För det är svårt att låta bli att förföras (ja det andra också kanske) när man är på Revival Meeting, det är så...

Även om jag tidigare sett bilder och läst om Goodwood i tidningar och på nätet så blir det så annorlunda med egna ögon och känslolägen. Nürburgring var en chock och överraskning i brutalitet genom skogen. Att se Le Mans var att nå det onåbara och göra dröm till verklighet. På gott och ont. Goodwood är en stilla septemberförflyttning i sol till en tid av champange, Spitfires, stil, könsroller, pengar och brutalt raceråka. Men alla tre är annorlunda än jag föreställt mig.

Vi tar det pö om pö.


Resekamrater: Loftis, Kjell och Ande(r)s

På vår väg från flygplats till vårt boende i Midhurst stannar vi i en liten trång by och provianterar upp dricka. Här köper jag rom för att introducera drycken te-knekt för grabbarna. Lite orolig är jag över det enorma genomslag den visar sig få i gänget.

Det är ju ett nostalgievenemang vi är på väg till. Vi skall ta ett kliv 50 år tillbaka i tiden. Men om man undantar London och Milton Keynes så kan man få för sig att resten av England befinner sig i ett ständigt nostalgievenemang. (Som om jag skulle ha någon större erfarenhet av landet, vilket jag inte har och därmed måste ni ta in att jag överdriver och styr enligt min egen lilla lilla upplevelsevärld.) Men det är trångt, trädgårdsgrönt, vänsterkört, högerstyrt och egensinnigt. Det har samma "sådana-här-är-vi-take-it-or-leave-it-attityd" som Frankrike har. Det är väl därför det är så lätt att älska, och i vissa sammanhang säkert hata, de där länderna. Och de är båda bedövande vänliga. England har ju också ett språk som gör tillvaron lite lättare att begripa. Och så har de Trisha och Tony. Vårt värdpar i Midhurst som är så engelska och gemytliga att man tror sig inkliven i farstun till en brittisk TV-serie.

Efter ett besök på i Midhursts publiv skall vi imorgon ta bilen till Earl of March:s Goodwood. Men det återkommer vi till. Håll i kepsen.